Sonny

Knepet med att gilla jazz tror jag ligger i att inte konsumera den som annan musik. Det är helt värdelöst att försöka lyssna på bop medans man diskar eller lagar mat. Lämpligast förbrukas den under långa sjok av tidsåtgång där tankarna inte kan vara fullt samlade kring musiken, men samtidigt är det inte heller muzak. Man måste spendera minst ett öras uppmärksamhet. Bussåkning, promenader, matshopping brukar fungera utmärkt för min del. Viktigast är nog att du är i en situation där ingen pratar med dig.

Jag berättade häromdagen för C att jag efter cirka trettio års musiklyssnande troligtvis funnit knepet för att lyssna på instrumental jazz. Ella F och Chet Baker har jag alltid lyssnat på. Men Sonny Rollins, Charles Mingus m fl har liksom aldrig velat tilltala mig. Till viss del beror det säkert på att instrumental jazz alltid varit musikernas elitcamp. Om jag avskydde musiker som lyssnade på Toto enkom för att Toto var bra musiker kände jag nästan en rädsla inför de som gillade jazz. Musikens knastertorra akademiker.
Och kanske det är så än i dag, men mina känselspröt som förut var riktade mot gatan för att uppfatta minsta vibration av trend och stil är idag ihoprullade – nej antagligen är de förtvinade och inriktade på medelåldern.

Hursomhaver, för tillfället är det alltså jazz som gäller. Och jag kan därmed äntligen säga att jag spisar en musikstil.
De album jag började med är dessa
De ligger sorterade i någon form av lättillgänglighet.

Photobucket

Annonser

Mixed up

FYI så är jag hemma hela veckan. Tillbaks måndag.

Under tiden tänkte jag börja på min lista med omöjliga nyårslöften. Hittills har jag en punkt:
•Göra ett badkar av tvål.

Noterar att Arsleröv det senaste året haft:
•En kannibal
•En avskuren hundhals
•Och nu senast idag ett yxmord.
Tråkig stad? Knappast.

Konsten att öppna en dörr

Företaget™ genomgår som vissa av er vet ganska radikala förändringar just nu. En av besluten som tagits är att vi inte längre behöver någon receptionist. Detta har medfört att vi stött på vissa problem. Till exempel är proceduren för att öppna porten numera ett komplicerat moment.
Där vi förut hade en receptionist som svarade på porttelefonen och öppnade den går det numera till såhär:
1. Besökare ringer på porttelefonen
2. Samtalet kopplas vidare till en kundtjänst 120 mil härifrån. Den som svarar måste då hitta en person på mitt kontor som svarar i telefon. Eftersom den kundtjänsten inte har en aning om vilka vi är och vad vi gör ringer de slumpmässigt tills någon svarar
3. Eftersom dörren förut öppnades via ett kommando i växeln, ett kommando ingen numer har tillgång till, måste den som får samtalet gå ned tre trappor och låsa upp dörren.

Detta innebär att om någon skulle göra misstaget att vilja besöka oss under de dagar i månaden vi har som mest att göra kan väntetiden bli så lång som fyrtio minuter innan någon ens svarar på porttelefonen. Lägg sedan till tiden som går åt för att hitta någon på kontoret här som hinner svara i telefon och gå och öppna.

4. XXXXXX
5. Vinst?

Hur stora problem finns det när ett företag inte ens kan skapa en enkel process för att släppa in en besökare?

This is the umbrella

De i Manic som inte hoppat från en bro fortsätter att spela in skivor. Ibland är de t o m riktigt bra. Här vet jag att vissa läsare kommer att påpeka att de inte varit bra sedan Holy Bible. Men det här är min blogg så leta någon annanstans efter någon som bryr sig om det.

Det är den tiden på året och i Manics karriär då det är dags för en (ny) samlingsskiva. Den här gången heter den National Treasures och den innehåller naturligtvis alla deras singlar samt en ny låt. På papperet lät det intressant då det är en cover på The Thes ”This is the day”. Att någon vill lyfta fram The The är hyllningsvärt då Matt Johnson aldrig riktigt fått det erkännande han faktiskt förtjänat.
Dessvärre är covern rätt tråkig. Så skit i den och lyssna istället på Manics fantastiska cover på ”Umbrella”.

All ye merry gentlemen

Vet ni vad som inte finns? Jo julpynt med Doctor Who-tema. Jag har sökt högt och lågt efter en liten TARDIS med snöfrostning och mysbelysning. Eller varför inte en Dalek i sådant där glittrigt materiel som man gör julkulor av? Men icke, det är soprent på hela interweb. Någon stackars virkad TARDIS är i princip det enda jag stött på. Och en fin Adipose julkula. Men annars är det helt tomt där jag faktiskt förväntade mig ett glittrande utbud.

Jag hittade dock de här fina julprydnaderna, men Village People är inte Doktorn.

-Hark the herald