Pop tjugo år.

Det kan vara av intresse att få veta att någon tagit itu med att lägga ut gamla artiklar från Pop via WordPress. Naturligtvis en god kulturgärning om någon, och jag satte mig ned med en påse chips och en flaska cola förberedd på en helkväll. Men lustigt nog förbyttes min förväntan till besvikelse. Nostalgins rosaskimrande lennon-bågade glasögon gav inte den minsta kraft och lyster åt texterna. Visserligen, många artiklar handlade om amerikansk folkrock, demoband från Gävle eller afroamerikansk musik gjord på rim. Något som t o m då tråkade ut mig. Men artiklar om artister jag redan gillade eller genast beslöt mig för att gilla bara jag fick tag på skivan, är taffliga och pretentiösa på ett rätt tråkigt sätt. Recensionerna luktar ”hej kompis”.

Nu skall och vill jag inte kräva av texter skrivna för tjugo år sedan, att de skall bära någon tyngd då jag själv är tjugo år äldre och inte alls samma musikkonsument som då. Och författarnas intention, vilket inte alltid märks tyvärr, var antagligen inte heller att betyda något om tjugo år.
Så skall jag dra någon som helst slutsats så är det att andra saker än popmusik är roligare och viktigare. Och det är så det skall vara.

Mer jazz, Cannonball Adderly – At the lighthouse

Getz/Gilberto

1964 spelade Stan Getz och Joan Gilberto och hans dåvarande fru Astrud Gilberto in en av jazzhistoriens bästsäljande album. Det var inte enbart orsaken till att göteborg senare under 90-talet drabbades av en tillfällig våg av easy listening-klubbar, det medförde också att Stan och Astrud fattade tycke för varandra där i studion varpå Joan fick åka hem singel.
Men en bra skiva är det allt. Jo, ”The Girl From Ipanema” är fortfarande en bra låt. Men visst vore de skojigare om den döptes om till ”He-girl from Ipanema” [bild på asiatisk lady-boy här]

Getz/Gilberto

Konsten att öppna en dörr

Företaget™ genomgår som vissa av er vet ganska radikala förändringar just nu. En av besluten som tagits är att vi inte längre behöver någon receptionist. Detta har medfört att vi stött på vissa problem. Till exempel är proceduren för att öppna porten numera ett komplicerat moment.
Där vi förut hade en receptionist som svarade på porttelefonen och öppnade den går det numera till såhär:
1. Besökare ringer på porttelefonen
2. Samtalet kopplas vidare till en kundtjänst 120 mil härifrån. Den som svarar måste då hitta en person på mitt kontor som svarar i telefon. Eftersom den kundtjänsten inte har en aning om vilka vi är och vad vi gör ringer de slumpmässigt tills någon svarar
3. Eftersom dörren förut öppnades via ett kommando i växeln, ett kommando ingen numer har tillgång till, måste den som får samtalet gå ned tre trappor och låsa upp dörren.

Detta innebär att om någon skulle göra misstaget att vilja besöka oss under de dagar i månaden vi har som mest att göra kan väntetiden bli så lång som fyrtio minuter innan någon ens svarar på porttelefonen. Lägg sedan till tiden som går åt för att hitta någon på kontoret här som hinner svara i telefon och gå och öppna.

4. XXXXXX
5. Vinst?

Hur stora problem finns det när ett företag inte ens kan skapa en enkel process för att släppa in en besökare?

This is the umbrella

De i Manic som inte hoppat från en bro fortsätter att spela in skivor. Ibland är de t o m riktigt bra. Här vet jag att vissa läsare kommer att påpeka att de inte varit bra sedan Holy Bible. Men det här är min blogg så leta någon annanstans efter någon som bryr sig om det.

Det är den tiden på året och i Manics karriär då det är dags för en (ny) samlingsskiva. Den här gången heter den National Treasures och den innehåller naturligtvis alla deras singlar samt en ny låt. På papperet lät det intressant då det är en cover på The Thes ”This is the day”. Att någon vill lyfta fram The The är hyllningsvärt då Matt Johnson aldrig riktigt fått det erkännande han faktiskt förtjänat.
Dessvärre är covern rätt tråkig. Så skit i den och lyssna istället på Manics fantastiska cover på ”Umbrella”.