Whospot

Jag var i Trollhättan i helgen.

20111212-194241.jpg

Annonser

Neil Jung

För flera månader sedan förärade jag mig med en självbestämd födelsedagspresent i form av en papperslapp med inträde till världens bästa band, Teenage Fanclub. I snart tjugo år har fannies varit ett av de få band jag konstant och förbehållslöst älskat. Det kan vara av kuriosavärde att nämna att jag blev så förälskad i Bandwagonesque att det tog nästan tio år innan jag lyssnade en sekund på uppföljarna Grand Prix och Thirtheen. Jag var övertygad om att inget kunde vara bättre än Bandwagonesque och att de omöjligt kunde ha gjort en lika bra skiva. Så av rädsla för att bli besviken och att därigenom älska den cerisegula skivan lite mindre avstod jag tills en dag när jag tvingade mig själv att lyssna på Grand Prix genom att sätta i cd-skivan, höja volymen och duscha med öppen dörr. Om skivan inte var lysande var jag ändå tvungen att lyssna ett par låtar. Det var en av de längsta duschar jag tagit.
När väl ångesten och rädslan släppt har jag kramat och älskat allt fannies behagat släppa. (Ok, Jad Fair.skivan är so-so)
Så om jag påstår att det kändes lite pirrigt att se dem live tror ni på mig eller hur?

Exakt på utsatt tid klev tre medelålders herrar upp på scenen och spelade popmusik från himlen för en femhundrahövdad skara i en något yngre medelålder.
Som en dam i sällskapet så korrekt konstaterade:
”- Jag tror jag känner igen allihop i publiken från Primal Scream på kåren 1992”.
Det var bevisligen korrekt för de fem i mitt sällskap och med största säkerhet gällde det även alla de andra 515 åskådarna.
Fannies spelade, vi sjöng med, nickade med huvudet och flyttade artigt på oss om någon behövde komma förbi och aktade oss noga för att inte spilla ut någons öl/rödvin.
I slutet gungade vi något mer med huvudet till tio minuters gitarrdist i form av Everything flows. Desssyndare spelade de inte den här bloggens egen låt, men det är ok.
Se tre farbröder rocka och sjunga stämsång.

Sunny

Efter en hel jävla helg med homestyling inför visningen i morgon (måndag) där jag t o m sorterar böckerna i bokhyllan efter färg blev det äntligen lite tid över till att testa Registax.
Låt mig först säga att det kändes lika verklighetsfrämmande att sortera böcker efter färg som att jag skulle skaffa en fet tribal på underarmen. Nu står Terry Pratchetts ”the fifth elephant” intill en bok om slagskeppet Yamato (röda)och en utgåva av Sagan om ringen från 70-talet intill ”Änglar & Demoner (blåa). Angels & Dimensions är inte min. Bara så ni vet.

Så jag tog en film av månen igårkväll med min reflektor och digitalkameran påhakad på okularet (40 mm) och ett 2x Barlow med ett månfilter i ändan. Fick fan inte ordning på followfunktionen på motorn men Registax är såpass smart att det förstår att följa ett objekt som rör sig förbi objektivet och behålla fästpunkterna på rätt ställe.
Jag är rätt nöjd själv. Bilden är framtagen genom en halvtimmes jobb. Problemet är nu att jag inser att astronomi och astrofotografering är det nya svarta i mitt liv. Att skaffa en stor jävla ljushink 12″ dobsonklass är inga problem. Problemet är att de inte lämpar sig för fotografering då de inte kan följa ett objekt. Ett schmidt cassegrain som är lämpat och avsett för fotografering kostar snäppet mer men då är de avsevärt mindre. Prisklass ungefär detsamma. Men, det kommer att krävas en bra kamera vilket jag inte har råd med. Skaffa stort nu och byta när en rejäl systemkamera eller CCD har plats i plånboken? Känns som rätt väg men….kanske det ändå är dumt.
Anywho, så här blev lördagens bild.

Registax

Vanligt kort med digitalkameran.

Boiled goose

Gårdagens fotografering. Blev inte bra. Blåste för mycket och jag är inte sams med kameran

Och för er som tycker ovanstående är skittråkigt. Grannyporn med SNL! Boombox! (Är jag fånig som tycker de är hysteriskt roliga?)