Och nu blir det hårdrock.

Right Oh. Måndag.

Jag är inte helt uppdaterad på aktuella händelser märkte jag. Prideveckan börjar och har inte alls pågått (tror jag).
Det innebär alltså att sveriges största majoritet får tv-soffornas minoritetstid i flera dagar innan evenemanget går av stapeln. Whatever floats…

I fredgars förfasade jag mig över avsaknaden av Furries. Vet ni vad som saknas mer? Jo, för vi kommer att överösas med bilder på Jonas Gardell, färgglada Barbara Streisand-kopior, neongröna boaryor och joie de vivre.
Der A-mann har den här veckan, eller så länge jag orkar fantisera ihop något, till uppgift att framhäva den enda homoyttringen som haft en faktisk inverkan på flera generationer män. Något som åtminstone jag på den tiden inte såg, eller för den delen brydde mig om.

Jag pratar naturligtvis om HÅRDROCK!
Någonstans i mitt loja och tafatta häcklande med HBT-rörelsens försök att bli accepterade som de är skulle jag vilja peka på HÅRDROCK.
Då, i början av 80-talet som är den period jag kan referera till, fanns det en massa HÅRDROCK. De klädde sig i läder och nitar. Massa läder och nitar faktiskt. Visserligen kom de aldrig ut ur garderoben då. Men många, Rob Halford, Udo Dirkschneider med flera, gjorde det några år senare. Och gissa vad. De är fortfarande populära och accepterade för det de gör. Och det av en uttalad machopublik! Mig veterligen har ingen slutat lyssna på Judas Priest för att sångaren gillar pojkstjärt. Det finns en massa andra skäl, musikaliska framför allt, att inte lyssna på dem. Men för vilken sexuell läggning de har, varför skulle någon?

Skulle jag ha någon form av budskap är det nog; kräver du uppmärksamhet, gör det för det du gör och inte den du är. En homosexuell kontorsråtta är fortfarande en kontorsråtta. Vare sig mer eller mindre spännande.

Sommaren 1985 befann jag mig på någon form av skolresa i Hede. Det jag minns var att jag såg katastrofen på Heyselstadion live på TV samt att vi spelade Accept på våra bärbara kassettbandspelare och drack Pepsi. Lärarna måste tyckt att det var jätteskoj att se oss lyssna på vad vi uppfattade som jättehård HÅRDROCK men som egentligen handlade om något helt annat.

Annonser

Man Week – Fredag

Ok, ni har sett en tydlig tendens att jag väljer män med isblå ögon? Jupp, så är det. Vilket säkerligen beror på min egen ögonfärg. Men hey, så handlar den här veckan om personer jag projicerar mig själv på.
Dagens val var svårt, kandidaterna var flera. Så jag fick helt enkelt gå på de av dem jag hittade snyggast kort på.

Michael Caine har absolut inte gjort världens bästa filmer. *host* Timmarna med Rita *host*. Och med en så lysande start som Ipcress Case och Get Carter vore det få förunnat att bara göra bättre och bättre filmer. Inte bara två lysande exempel på brittisk film (nu pratar jag om originalen, ok. Inte de vedervärdiga nyversionerna.) utan även en liten lektion i hur man klär sig snyggt. Onsdagsmannen, Paul Weller, har lärt sig en hel del av Mr Caine. Paul Smith skulle inte vara mer än en nasare på Camden Market utan hans british action hero gigante.

Man week – Fredag
Michael Caine

Fredag

Fredag

Man Week – Torsdag

Paul Weller, jag var ärligt talat aldrig inne på The Jam. Och med handen på hjärtat, inte ens idag betyder de särskilt mycket.
Nej jag var helt borta från allt det där och fastnade först för Paul Weller när jag började köpa Style Council-skivor. I efterhand får jag säga att oavsett vilken musik han pysslat med för stunden har han alltid varit exemplariskt välklädd, och för övrigt ganska stilig utseendemässigt också. Det var tack vare honom – och Michael Caine – jag insåg att snygga kläder med fördel gör i världens bästa land, England. Cardigans, långa rockar, välknuten slips. Aaaah om jag bara hade råd.

Man Week – Torsdag
Paul Weller



Torsdag

Torsdag