Klätterfärg

Trogna läsare minns min skyltkavalkad från Londonresan. Där fotade jag en skylt som varnade för anti-klätterfärg. Fler har ställt sig frågan om vad fan som försigick.
http://m.boingboing.net/2010/05/10/anti-climbing-paint.html
The wall surrounding Oxford Castle has anti-climb paint on it. At least that is what this ominous sign warned me of as I walked past it late one Friday night while I was stranded under the ash cloud. Of course, the rock climber in me was tempted to climb the forbidden wall; a few seconds later, the cops were yelling at me to get down, and I had to apologize so they wouldn’t arrest me. ”What is anti-climb paint, anyway?” I asked them as I ducked away into the darkness. ”Does it work?” After all, I did get up the wall without much of a problem.

The cops (who weren’t really that mad) told me that anti-climb paint is kind of like pigeon glue; it has a long-lasting viscosity that makes surfaces sticky, slippery, and just plain unpleasant to perch on. It also sticks to human skin, so back in the day you’d be able to identify burglary attempts by checking the suspects’ fingers. But, they said, ”it might not be working anymore”; it’s been a long time since people actually tried to break into Oxford Castle, which is now a tourist destination.

Rerun: Interesting dig

Då kvällarna går åt till omtapetsering återanvänder jag gamla inlägg och drömmer mig iväg till London igen.

Idag har varit en fruktansvärt oinspirerad dag. Efter samtal numero två kände jag uppgivenheten falla över mig likt hundra kilo illaluktande jordgubbsgele. Sedan gick det bara utför. Tack och lov att jag har kvar en av mina favoritskyltar att visa upp. Den här stod på vägen från Tower Bridge till London Dungeon.
Vi gick åtskilliga mil under Londonbesöket. Ingen annanstans såg vi det här meddelandet. Är det ok att gräva överallt annars? Är grävning likt geocoaching, en fritidssysselssättning? ”Kom nu Lars så åker vi till Elephant & Castle och gräver lite i vägen.” I do not understand. Men det är en rolig skylt. Och fin.

Fem logotyper, dag två

Dagens val av snygg fotbollslogga är Swindon Town. Jag har aldrig varit i Swindon, kommmer antagligen inte att komma dit heller. Swindon är för mig en stad som verkar lika intressant som Hudiksvall. Not so much dear, alltså.
Laget fick starka poäng i utseende och historik. Men det är en ful arena och staden verkar som sagt rätt trist.
Logotypen är dock rätt tjusig. Den säger rätt mycket om klubben/staden. De har en järnväg. Troligtvis finns det rödhakar där. De grundades 1879. Och de spelar fotboll.

Swindown Town

Arga lappar

Dagen förled som sig bör med en lagom mängd kaffe, cigg och arbete. Företaget har anställt en massa löst folk som skall syssla med försäljning medelst A.G Bells uppfinning för att kränga en vidareutveckling av densamma. Lite metakul sådär.
Detta har inneburit att vi är rätt många. Och när mer än fem personer regelbundet umgås under samma tak kommer en att börja skriva arga lappar. Det är en universiell lag.
Så även på Företaget.

DSC00018[1]

Jag valde en snäll comeback med tanke på min korta tid på platsen. Men om ni hade fått bestämma, vad hade ni skrivt på ER lapp. Pray tell.

Långa slogans.

Ett av arbetarrörelsens nuvarande problem är frågan om vad man egentligen vill ha sagt och vilka frågor man skall driva. Och jag kan sympatisera med frågeställningen. Vad vill man förbättra idag. För egentligen har de flesta av oss det ganska gott ställt idag. Därför får vi uppsamlingar runt icke-frågor som ” bredare bredband åt alla”, ”bort med upphovsrätten”, ”WoW-lektioner på lågstadiet” och det där förbannade problemet med kränkthet. Det sistnämnda är bara en tidsfråga innan vi ser det på en banderolll i ett 1:a maj tåg.
Någonstans runt 1980 hade man det enklare att hitta riktiga problem när man gick ut på 1:a maj.
Men för herre gud. Hade ni en tävling där flest flerstaviga ord på störst banderoll vann ett pris? Försök sätta in den här texten i en slagkraftig ramsa.

-Ropen skalla. Allmänna kommunikationer till kommunens serviceinrättningar åt alla

-Ropen skalla. Allmänna kommunikationer till kommunens serviceinrättningar åt alla

Skyltmåndag

En av hållpunkterna på resan var det eminenta Imperial War Museum. Inte bara en samling med krigsporr som flygplan och stridsvagnar ( De har en jagdpantzer!!! De har en jagdpantzer!!!!) utan också en sevärd samling med konst. Paul Nash som var officiell brittisk krigskonstnär under WWI är målningar jag alltid stannar upp inför.. Han blev utsedd till HRM konstnär men fick efter Verdun sparken då hans verk blev mer och mer pessimistiska. Gråa öde sönderspränga landskap var inte vad krigsdepatermentet ansåg vara lämpliga skildringar, och hans verk försvann i skymundan under många år. Numera rädds IWM inte för att skildra krigets fasor, man har gått ifrån det glättiga ”Rule Britannia” och ”death & glory” som varit deras tidigare kännemärke. Därmed inte sagt att museét idag vill be om förlåt för vad Storbritanninen gjort och gör. Det gör de verkligen inte. De försöker bara visa hela spektrat av vad det innebär att vara en krigförande nation.

Museét drar till sig besökare i alla åldrar. Du lär med säkerhet springa på ett antal skolklasser på besök. En helt ogrundad iaktagelse säger att IWM är det av barn mest välbesökta museét i London.
Sedan ett antal år huserar IWM en tvåvåningsutställning om Förintelsen™. Väldigt gripande, sorgligt och välgjort. För den goda sakens skull drog jag med mig min son in, det är tolvårsgräns, för att han skulle få lite riktigt mänskligt lidande att sätta i relation till tonårsproblem som finnar och dumma föräldrar.
Min fru och dotter satt utanför och väntade på oss. När vi kommer ut springer det en typisk brittisk snorunge i femårsålder, rödhårig, fräkning och osympatisk, och skriker, gapar, klättrar och uppför sig som en rejält ouppfostrad unge. Min fru berättade att vakten vid ingången/utgången till förintelseutställningen gått fram till mamma, fet med taskigt permanent och hette säkert Betsy, och med viskande röst förklarat ”ma´am, this is the the holocaust exhibition. Could I please ask you to keep the childrens voice down.” Det är alltså vanligt att folk kommer ut från utställningen med tårar i ögonen eller i full gråt.
Mamman hade då sagt till sina arton barn, med gnällig pitchad Essexröst, ”Come children. The man has ordered you to stop being kids and act as adult. Time to be booooring and be adult. Come her, Sit. Sit!”
Tja vad skall man säga?

Men, IMW hade en av de trevligare skyltarna jag sett. Faktum är att det var väldigt fina toaletter så varför de bad om ursäkt förstod jag inte. Men det är väl för att de, inte alla, är så hemskt trevliga.

Sign o´the times

Jag hör er fråga ””MEN UR JÄVLA MÅNGA SKYLTAR HAR HAN FOTAT? ÄR HAN INTE KLAR SNART?!!”

Nej, jag har faktiskt väldigt många skyltar kvar. Och jag tänker visa dem var och en. Det är bara att stretcha ut och vänta till jag är klar tacksåmycket.
Den här exemplaret på brittisk skyltvänlighet stod att finna på Natural History Museum. Och jag måste dessvärre säga att det var rejääääält tråkigt. Naturhistorisk i Göteborg är hundra gånger bättre. Dinosaurieavdelningen var den enda behållningen ,men det var knappt det räckte till. Men trevliga skyltar fanns det tack och lov. Det här påminner om brandslangsskylten. Vad exakt har hänt eftersom de ansåg sig nödgade att sätta upp den här? Är den till för sådana som inte har varmvatten hemma? Vad förväntar man sig från en varmvattenskran? Kolsyrat?

Interesting dig

Idag har varit en fruktansvärt oinspirerad dag. Efter samtal numero två kände jag uppgivenheten falla över mig likt hundra kilo illaluktande jordgubbsgele. Sedan gick det bara utför. Tack och lov att jag har kvar en av mina favoritskyltar att visa upp. Den här stod på vägen från Tower Bridge till London Dungeon.
Vi gick åtskilliga mil under Londonbesöket. Ingen annanstans såg vi det här meddelandet. Är det ok att gräva överallt annars? Är grävning likt geocoaching, en fritidssysselssättning? ”Kom nu Lars så åker vi till Elephant & Castle och gräver lite i vägen.” I do not understand. Men det är en rolig skylt. Och fin.

Firehose Ruffians

Någonstans mellan Victoria station och Westminster tunnelbanestation sprang jag på den här smått underliga skylten. Jag tänker; vad har folk använt slangen till som medförde den aktuella formuleringen? Hur kan man missförstå vad en brandslang är till för? Om man missförstår slangens användningsområde och missbrukar den, kan man då verkligen först vilket ”purpose” som egentligen avses med skylten?  Att någon vid brand sliter ut slangen och lindar in sig i den i tron att det är en brandsäker gasbinda, är det en överhängande risk? Antagligen.