Young Herriot

BBC visade under julhelgen den nyproducerade miniserien ”Young James Herriot”. Som namnet ger vid hand handlar den om just, den unge James Herriot. Handligen är vädligt enkel; unga veterinärstudenter klädda i tweed åker runt i 30-talets skotska landsbygd och hjälper ett bönder vars älskade får eller en kossa att bli friska.

-Aaah, i can feel you mammaries

Hark the herald

Allt är inte världens bästa i världens bästa land. Men det kan vara ganska roligt det också. I dagens Guardian står det att läsa om bröderna Hears som 2008 öppnade temaparken Lapland New Forest i Dorset.
Besökarna upplevde minst sagt en viss besvikelse över att marknadsföringen inte överensstämde med själva upplevelsen.
De av oss som kajkat runt med småbarn på diverse ställen där ”fantastiska och magiska uplevelser” utlovats är rätt härdade vid sådana utfästelser och vet att de sällan om någonsin låter oss uppleva en annan värld. Oftast så är det bara hafsigt målade scenerier, djur och tomtar i lackad frigolit och underbetalda, uttråkade säsongsarbetare från Polen som bara längtar tillbaks till sin sunkiga husvagn där sprit och porr väntar på dem.
Om ni alla tänker ”Axels tivoli” så vet ni precis vad jag menar. Och eftersom det är en verksamhet som verkar gå runt och dra publik då den befläckar diverse svenska städer år efter år, och då England verkligen inte saknar sunkiga turistupplevelser, så måste Lapland New Forest ha varit något alldeles i renväg hästväg fantastiskt dåligt. Så dåligt var det, och så upprörda var besökarna, att parken stängde efter enbart fyra dagar en tid under vilken tomten samt tre alver hunnit få stryk av upprörda föräldrar.
Bröderna Hears hördes således i dagarna i domstol åtalade för bedrägeri och falsk marknadsföring och det verkar inte bättre än att de faktiskt hamnar i fängelse. Domare Mark Horton stod att döma av sitt uttalande inte på de anklagades sida; ”…promised by deceit to satisfy dreams and have delivered misery by way of disappointment to thousands of people”.
Och det kanske man förstå när man läst att besökarna fick avnjuta en ensam ren, några fastkopplade sibiriska huskeys på en leråker samt en ensam isbjörn i plast utställd i skogen. Den fantastiska julmarknaden bestod av ett rent-a-tent med kläder upphängda på en galge och prylar i pappkartonger. Betlehemssceneriet var en målad fond a la skolspel i högstadiet med några påmålade kameler och en sanddyn…
Nej, ni bör verkligen se bilderna på BBC:s hemsida för orden gör inte dessa rättvisa.

-Enter all ye merry

A hard rain´s gonna fall

Efter gårdagens inlägg om brittisk elegans och i kombination med en shopping spree på ebay kom jag till den egentligen helt uppenbara slutsatsen att mitt ideal gällande stil inte alls är Paul Weller och Michael Caine. IntBryan Ferrye fullt ut i vilket fall. Eller jo, jo mister Caine är sådär man önskar man kunde se ut. Fast…
Nej innan dem fanns det en annan man som jag hett efterlängtade att likna.
Jupp, Bryan Ferry. Jag skulle dö för att kunna bära de kläderna och lyckas ha den där luggen.

Han har f.ö släppt en spillrans ny skiva som låter…ja som Bryan Ferry. Videon lär vara inspelad på hans dotterdotters födelsekalas (22 år). Eller om det var hans frus kalas, de lär vara ungefär jämngamla med varandra.

Å andra sidan så var Michael Caine skitcool innan Bryan Ferry släppt nappen.

The Street Art of Slinkachu

Och som uppföljning på gårdagens inlägg passar väl de här bra in. Fast snögloberna är fräckast.

Klätterfärg

Trogna läsare minns min skyltkavalkad från Londonresan. Där fotade jag en skylt som varnade för anti-klätterfärg. Fler har ställt sig frågan om vad fan som försigick.
http://m.boingboing.net/2010/05/10/anti-climbing-paint.html
The wall surrounding Oxford Castle has anti-climb paint on it. At least that is what this ominous sign warned me of as I walked past it late one Friday night while I was stranded under the ash cloud. Of course, the rock climber in me was tempted to climb the forbidden wall; a few seconds later, the cops were yelling at me to get down, and I had to apologize so they wouldn’t arrest me. ”What is anti-climb paint, anyway?” I asked them as I ducked away into the darkness. ”Does it work?” After all, I did get up the wall without much of a problem.

The cops (who weren’t really that mad) told me that anti-climb paint is kind of like pigeon glue; it has a long-lasting viscosity that makes surfaces sticky, slippery, and just plain unpleasant to perch on. It also sticks to human skin, so back in the day you’d be able to identify burglary attempts by checking the suspects’ fingers. But, they said, ”it might not be working anymore”; it’s been a long time since people actually tried to break into Oxford Castle, which is now a tourist destination.

Street hassle

En av mina f.d, f.d, f.d flickvänner arbetade en period som au-pair i London. Hon dumpade mig, flög över till London och arbetade som au-pair. Hatade familjen hon bodde hos. Stack och tog arbete på ett hotell som städerska. Gick på Wag club, gick i säng med stora negrer och blev ihop med efterlyst IRA-medlem. Kom hem, ringde mig och så flyttade vi ihop några veckor senare. Wich was weird. Men hey, jag är inte den som gör det som förefaller mest sansat när jag istället kan göra något som är helt oplanerat.
Hon kom f.ö hem med en laddning rätt schyssta LPs från englands hitlista. Bland annat den här som hon sade påminde henne om hotellrum med ljudet av Kensingtontrafiken utanför och vårsolen skinande genom fönsterrutorna. Ja det är en skitdålig blandning av U2 och Curiosity killed the cat. Men den blir ett sorts minne av london via proxy.