A hard rain´s gonna fall

Efter gårdagens inlägg om brittisk elegans och i kombination med en shopping spree på ebay kom jag till den egentligen helt uppenbara slutsatsen att mitt ideal gällande stil inte alls är Paul Weller och Michael Caine. IntBryan Ferrye fullt ut i vilket fall. Eller jo, jo mister Caine är sådär man önskar man kunde se ut. Fast…
Nej innan dem fanns det en annan man som jag hett efterlängtade att likna.
Jupp, Bryan Ferry. Jag skulle dö för att kunna bära de kläderna och lyckas ha den där luggen.

Han har f.ö släppt en spillrans ny skiva som låter…ja som Bryan Ferry. Videon lär vara inspelad på hans dotterdotters födelsekalas (22 år). Eller om det var hans frus kalas, de lär vara ungefär jämngamla med varandra.

Å andra sidan så var Michael Caine skitcool innan Bryan Ferry släppt nappen.

Baryton

Jag kan inte riktigt besluta mig för om den här artikeln om JCVD i Svenska Dagbladet är skriven av en jämngammal skribent som försöker skriva popjournalistik från det avsomnade 90-talet i fel salonger utan att riktigt lyckats. Eller om det är *brrrr* kulturjournalistik som försöker sig på nostalgi med en populärkulturell backdrop.

Jag håller inte helt med om att actionhjälten av Van Dammes klass försvann för att den unga publiken speedad på Ultimate Fighting ansåg Van Damme et al som overklig. Lika lite försvann westernfilmen för att David Prowse klädde sig i svart kaftan. Däremot gillade jag David Prowse fan mycket mer än John Wayne (även om jag alltid haft ett gott öga till just westernfilmer) för Darth var, ny, cool och pratade med en låg röst. Därför var han fantastisk. Men framför allt var han ny. I färg. Där John Wayne var död och I svartvitt.

Men plus i kanten för uttryck som ”snutkarate” och ”karateakrobatisk adonisgestalt”.

Sgt A-manns lethur club band

Bara för att sätta saker i perspektiv. Det här med ålder är lite svårbegripligt, no? Jag menar, hur gamla är jag Valross och Coachie egentligen? Jag tror inte vi riktigt har grepp om precis hur gamla vi är. Ja kanske ni tänkt på det och gråter i er ensamhet när ni sitter i hörnet i duschen utan att berätta för mig. Vad vet jag.
Hur gamla är vi? Vad sägs om den här föklaringen:

Music for the masses släpptes 1987. Då var det exakt tjugo år sedan Beatles släppte Sgt peppers lonely hearts club band. Det kändes som en evighet sedan .
Det har idag gått tjugotvå år sedan MFTM släpptes. Det har alltså gått längre tid mellan idag och MTFTM än mellan SPLHCB och MFTM då, 1987.
Så gamla är vi.

Men min fina jacka lever kvar.

Men min fina jacka lever kvar.

E contrari

Vad är då motsatsen till den senaste högintressanta listan? Vilken låt är så sönderspelad att den borde fått vara med i den förra klassen? Svårt val, årtalen begränsar mig, jo visserligen det är min blogg och mina regler så det står mig fritt att bryta mot dem som jag behagar, men det vore fusk. Annars hade FGTH medRelax vunnit.

Nej, vinnaren får vara den här. Temalåten för fumlig dans på alla dansgolv världen kunde uppbringa 1987. För ingen annan var Michael Hutchence, eller befann sig i en rockvideo med hastiga klipp.

Den där randiga rugbytröjan som trummisen har, jag letade i månader efter en sådan. Men den gick naturligtvis inte att uppbringa någonstans. Kick är för övrigt den enda skivan med INXS jag gillar. Resten är …bmääärrrrnjäe.

Vidare i musikbranschen. Geniet och konstnären David Sylvian har släppt en ny skiva, Manafon. Skitkul och otroligt spännande, särskilt eftersom Snow Borne Sorrow [ituneslänk]är en av de bättre skivorna jag hört det här decenniet.
Så hur låter skivan då? Om det skall jag nu förtälja, den låter precis såhär:

1987-1994 torsdag

Torsdag, dags för final!
Valross spottade med säkert öga den absoluta toppkandidaten till sönderspelade låtar genom FiiL. Båda är lika sönderspelade men vinnaren är en snäppet bättre låt.
Jag har en viss faiblesse för Beatles*, Pink Floyd och liknande. Vilket i de kretsar jag umgicks var lika illa som när jag gillade Indochine före Accept i högstadiet. Valross kommer antagligen att se det här som om jag valt mellan Doobie Brothers och Level 42. Sorry mate.

Sowing the seed of love är hela det sena 80-talets marschlåt. Inte sedan Sledgehammer kom med sina små jävla lergubbar och rullande druvor i mönster funnes det en sång som spelades lika ofta och till slut blev lika söndertrasad. Och både Peter Gabriel och Tears For Fears karriärer led oerhört efter sina respektive megahits. Vilket är lite orättvist.De som gillade TFF för deras introverta navelskåderier i texter med The Hurting och Songs from the big chair blev sura över att gemene man plötsligt tyckte Roland Orzabal var jättesöt. Och att de med STSOL klev in i vardagsrummen med decenniets musikaliska förbannelse, en välproducerad ljudmatta….de är fortfarande inte förlåtna. När sedan den hideösa Woman in chains släpptes och blev en stor hit var spiken i kistan nedslagen, fastsvetsad och övermålad.

*Jag tillbringade för cirka tio år sedan dagarna som lärare för datorhandikappade. Det här var när teh interwebz var ganska nytt. En elev, något äldre, tyckte det här med internet var jävligt överskattat. Han ville hitta hemsidor om sin favoritgrupp, The Beatles men, och jag citerar:
-Dä fenns ju bara säx sider om the biitäls. Va ä dä för skiit? Dä äl a inget mä intärnätt om dänte fenns fler sider om välas största grupp.

Jag såg genast problemet och frågade honom om jag fick försöka hitta något. Han blev strax oerhört imponerad när jag fann tusentals sidor. Min status som datorkung steg genom taket kan jag säga.
Mellan er och mig, man får fler träffar om man inte söker på The ”Baetles”

1987-1994 Onsdag

Det här med att läsa kvällskurser är riktigt kul. Jag måste bara vänja mig vid tanken på att faktiskt plugga också. Det är rätt sporadiskt som det är nu.
-Håhå det är ju jättelångt kvar till tentan i Januari
Mmm jodå.

Dagens låt, totalt sönderspelad. Likt gårdagens FiiL en rätt enkel och banal sång. Av noveltyklass mer än pop-epos. Den hade mått allra bäst av att få vara ett öronsmycke för de enbart invigda än de stora massornas töntdanssång.

1987-1994 tisdag

Som nämnt i gårdagens inlägg är den här sammanställningen begränsad till perioden 1987 – 1994.
1987 för att jag då flyttade tillsammans med en söt tjej som var tre äpplen hög. Från Flyby till den stora grannstaden. Där jag förr fick nöja mig med musikvideos som var schemalagda i tv-tablån* och eventuella kopierade videos av kopior av någons kopia vars storebror spelade in musik på sina VHS-band (för att locka till sig tjejer antar jag) hamnade jag nu i en värld full av bara musik. Musik på två kanaler. Super Channel , senare Sky Channel, och MTV. Jag sjukskrev mig faktiskt i en hel vecka enbart för att få ligga hemma och se på musikvideos dagarna i ända.
Det krävdes alltså rätt många spelningar innan jag tyckte mig ha tröttnat på en video. Det var bara det jag ville ha sagt.

1994 föddes min son och därmed började intresset för musikvideos så smått avta. Det var svårt att ha dödskoll. Jag försökte. Men så här i efterhand kan jag säga att redan då blev musik sekundärt.

Därav 1987-1994. Plus att 1987 är ett jävligt snyggt årtal. Det gör sig i skrift eller hur? Jämför t ex med ”1986”. Det ser mest ut som en massa cirklar och krumelurer som inte kan bestämma sig hur de skall arrangeras. ”1999” är för stilrent och uppenbart. Men ”1987”, två siffror som i andra fall lätt flödar ut hålls i stram kö av siffran 1 och på slutet står 7 och ser till att alla följer med i raka led.

Dagens sönderspelade låt är en fantastisk komposition skriven av den gladaste killen i gruppterapin. Tyvärr blev den, och är än idag, sönderspelad. Den ingår t o m i lokalradions evighetsspellista tillsammans med Alannah Myles Black Velvet. När jag tvingar mig att lyssna på den gråter jag inombords över att jag fortfarande inte kan älska den på det sätt den förtjänar. Friday I´m in love jag älskar dig. Men det kan aldrig bli vi två igen. Du står där och visar upp dina ”tokerier”, cirkusgrejer och den förbannade halvmånen i guldfärgad staniol på exakt samma sätt som du gjorde första gången 1992. Likt en trollkarl med bara två trick. Vi har tröttnat nu. Adieu.

* Jag minns sista terminen i 9:an. Jag och två kompisar skulle vara hemma hos den ene och se på film. Vi gjorde popcorn och hade chips och väntade på tidsslaget 18.45 för då skulle TV2 spela videon för Billy Idol To be a lover.
Sedan såg vi någon porrfilm med tre collegetjejer som hade lånat en husbil för att åka på semester. Sedan en fruktansvärt dålig italiensk actionfilm. Kom inte och säg att den kombinerade korvmojjen/videobutiken nere på byn inte gav en tonåring det han behövde i kulturell väg

1987-1994 Måndag + bonusberättelse

Fredagens inlägg försvann in i feberdimman. Inte så att jag tvunget måste skriva varje dag, men jag har tempot uppe och kände mig lite skamsen över att jag bröt en fin trend.

Tack för era förslag på uttjatade videos. KdL´s förslag på Come as you are känns som det bästa förslaget hittills. (Men det var svårt att välja, alla förslagen är lysande exempel).Den låten spelades till döds. Särskilt den där jävla unplugged-versionen.
Passus: var inte hela MTV´s Unplugged egentligen det ultimata exemplet på en sådan här lista?

Jag hatar fortfarande MTV Unplugged. Det finns en bra krönika i ett gammalt nummer av Pop som behandlar just det där fenomenet. Jag tror att den skrevs av Lars Nylin? Han hade en beef med gubbrockens fanbärare Måns Ivarsson som i någon recension av ett band jaginteminnsnamnetpå där han jämförde dem med Rolling Stones. Men de, det okända bandet, var inte lika bra eftersom sångaren inte, och det här är underbart, ”bearbetade publiken från yttersta scenkanten”. LN plockade upp det där och skrev utifrån det citatet varför hela pratet om ”riktig musik”, dvs unplugged och Rolling Stones, var rent jävla skitsnack.
Valross, orkar du leta fram det numret får du gärna kolla om jag minns rätt.

Dagens förslag, och ni är som vanligt varmt välkomna att kommentera, är ett strålande exempel på bra låtar som spelades ta mig fan tills korna kom hem och dog av leda.

Strangelove är en lysande låt. Men den spelades sönder. Det är knappt jag idag kan lyssna på den.

Bonusberättelse
I torsdags fick jag ett mail från vår tm-chef där han ville visa moi, MOI vad det står distans- och hemförsäljningslagen (2005:59).
Han citerade en paragraf vars innebörd är avgörande för rutinerna på Företaget™.
§10
10 § Vid distansavtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av den. Vid distansavtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Det där stämmer. Förutom den lilla detaljen att han måste tro att jag är en amatör. För jag mailade tillbaks och förklarade att man måste läsa hela paragrafen. Man kan inte bara utelämna de delar man inte gillar. Sista meningen, som han ”glömde”, lyder:
Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information enligt 7 § kommer konsumenten till handa.

Then I LOLd.

Ibland undrar jag varför jag håller på med det jag gör. Men sedan kommer jag ihåg.

thelulz

1987-1994 Torsdag

Alltså, är det inte dags att någon tar tag i saken? Det har ju gått flera år utan att vi egentligen kommit fram till en gemensam slutsats. Så kan vi inte riktigt ha det eller hur? Dags att lösa gåtan således:
vilka låtar mellan 1987 – 1994 blev de mest sönderspelade på MTV och senare VH1?
Kriteriet är som följer.
*Låten skall egentligen vara alldeles lysande och du gillade den skarpt de första femtio gångerna.
*Efter ”Heavy Rotation” i Tungstensklass var du så jävla less på den att du ville sparka in ansiktet på Ray Cook. Plus att alla jävla töntar också började gilla den. Precis lagom tills du avskydde den.

Exempelvis: Sir-Mix-a-Lot får inte vara med för deras ”Baby got back” var skitkass från start.
Det är dock helt ok att ha omvärderat låten och gilla den idag.
Ni är med på noterna?

Först ut Beck – Looser. Jag älskade den här låten, och för den delen hela albumet. Textraden ”going crazy with the cheese wizz” är briljant. Dessvärre upptäckte snart kreti & pleti* låten och Beck blev en skojsig kille med knasiga texter som till och med mamma nynnade på. Frasen ”I´m a looser baby” blev snart på var mans läppar i klass med ”det är en evighetsmaskin”. Och det blev helt kört när Markoolio tog hand om den. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig.

(Trivia: vid 0.22 vet gamla Popläsare att det är en stormtrooperhjälm han bär. Den är utsuddad p.g.a rättighetsproblemen med Lucas Arts)