Dalek ‘tree

Håhåhåhå. Jag har äntligen fått mitt brittiska julpynt. I år kommer jag att ha den finaste granen tänkas kan!
Eller…fan vet. De är rätt stora och hängs verkligen inte längst ut på den tunnaste grenen.

I år kommer jag att ha det finaste julpyntade fönstret tänkas kan!

20111123-072150.jpg

Annonser

Konsten att öppna en dörr

Företaget™ genomgår som vissa av er vet ganska radikala förändringar just nu. En av besluten som tagits är att vi inte längre behöver någon receptionist. Detta har medfört att vi stött på vissa problem. Till exempel är proceduren för att öppna porten numera ett komplicerat moment.
Där vi förut hade en receptionist som svarade på porttelefonen och öppnade den går det numera till såhär:
1. Besökare ringer på porttelefonen
2. Samtalet kopplas vidare till en kundtjänst 120 mil härifrån. Den som svarar måste då hitta en person på mitt kontor som svarar i telefon. Eftersom den kundtjänsten inte har en aning om vilka vi är och vad vi gör ringer de slumpmässigt tills någon svarar
3. Eftersom dörren förut öppnades via ett kommando i växeln, ett kommando ingen numer har tillgång till, måste den som får samtalet gå ned tre trappor och låsa upp dörren.

Detta innebär att om någon skulle göra misstaget att vilja besöka oss under de dagar i månaden vi har som mest att göra kan väntetiden bli så lång som fyrtio minuter innan någon ens svarar på porttelefonen. Lägg sedan till tiden som går åt för att hitta någon på kontoret här som hinner svara i telefon och gå och öppna.

4. XXXXXX
5. Vinst?

Hur stora problem finns det när ett företag inte ens kan skapa en enkel process för att släppa in en besökare?

This is the umbrella

De i Manic som inte hoppat från en bro fortsätter att spela in skivor. Ibland är de t o m riktigt bra. Här vet jag att vissa läsare kommer att påpeka att de inte varit bra sedan Holy Bible. Men det här är min blogg så leta någon annanstans efter någon som bryr sig om det.

Det är den tiden på året och i Manics karriär då det är dags för en (ny) samlingsskiva. Den här gången heter den National Treasures och den innehåller naturligtvis alla deras singlar samt en ny låt. På papperet lät det intressant då det är en cover på The Thes ”This is the day”. Att någon vill lyfta fram The The är hyllningsvärt då Matt Johnson aldrig riktigt fått det erkännande han faktiskt förtjänat.
Dessvärre är covern rätt tråkig. Så skit i den och lyssna istället på Manics fantastiska cover på ”Umbrella”.