Hur jag alltid velat avsluta en berättelse.

För en fjantigt många år sedan, långt innan Frau A-mann kom in i bilden, befann jag mig ofta i Göteborg. Större delen av min dåvarande bekantskapskrets flyttade från Arsleröv till den stora staden i väst för att där söka sin lycka. Så även om jag aldrig flyttade till det där jävla blåshålet åkte jag dit så ofta pengarna tillät.

En blåsig vinterkväll hamnade jag av någon underlig orsak på en svartklubb nere vid amerikahamnen. Troligtvis gick vi dit för att:
1. Freddie Wadling skulle uppträda.
2. Det var jävligt nära den kvällens förfestlokal. Kom ihåg att det är i göteborg och mitt i vintern. Nära är en jävligt bra grej vd sådana tillfällen.

Av lokalen minns jag inte mer än att den var stor som ett ping-pongbord varav hälften upptogs av Freddie, en saxofonist och en magdansös. Saxofonisten brölade och Freddie vrålade citat från skräckfilmer. Magdansösen gjorde vad magdansöser brukar göra.
Jag tror att de alla tokimproviserade höga på kvällens illegala droger.
Jag var där i sällskap med en svartmuskig man som är begåvad med vad som kanvara världens största näsa. Kul kille, bra festkompis och allt det där. Tillsammans stod vi och trängdes på servsidan av ping-pongbordet och …tja lessnade väl på kombinationen av dåligt PA och tråkig magdans. I ett sidorum stötte vi på tre stycken damer som Stornäsa kände. Det begav sig inte bättre än att en av damerna visade tydligt tycke för undertecknad.

Här skall tilläggas att jag är fenomenalt skitkass på att förstå om någon ur det motsatta könet hyser ett visst intresse. Enbart om det är övertydligt i klassen ”följ med mig hem och do the humpty-dumpty du heta, heta man” begriper jag att kvällen är räddad.
Men just i det här fallet så vart det nu inte så övertydligt men på något sätt gick budskapet ändå fram till mig. Kanske det inte skulle vankats hett sex, men det fanns utrymme för riktigt trevligt och roligt sällskap. Vilket är en bra början på hett sex.
Nåväl, där stod jag och blev uppratad av av söt tjej utan att misstycka. Av för mig helt okänd anledning beslutade sig plötsligt Stornäsa för att ge mig en rejäl kyss varpå de vackra damerna sade;
-Ah, det är så det ligger till.
Och jag må vara en ordets mästare med en ninjatunga. Men hur jag skulle kunna framfört;
-Nej, NEJ! Jag är inte bög. Jag lovar. Det är Stornäsa som jävlas. på ett sätt som räddat situationen har jag ännu idag inte klurat ut.

Och jag kan inte låta bli att fundera på om mitt liv i just den stunden kom till en korsväg. I annat fall hade jag, antagligen, fortsatt prata och, antagligen, fått till det varpå någon form av förhållande kunde uppstått i en eller annan form. Så blev nu inte och jag träffade istället Frau A-mann några veckor senare.Vilket inte på något sätt är ett sämre alternativ.
Men hursomhaver så ändrade nog mitt liv riktning den kvällen jag blev kysst av en man.

Annonser

Minor song in a major key

För er som händelsevis skulle vara intresserade så finns hela konserten att lyssna på här och delar att se finns nedan. K det är från samma länk men jag behövde en bild att fylla ut med.
Min favvolåt börjar cirka 28 min ut då de spelar ”Verisimilitude”

*Det är idag för övrigt årsdagen av D.B Coopers berömda flygplanskapning. Jag ville bara påminna er utan särskild orsak.

Neil Jung

För flera månader sedan förärade jag mig med en självbestämd födelsedagspresent i form av en papperslapp med inträde till världens bästa band, Teenage Fanclub. I snart tjugo år har fannies varit ett av de få band jag konstant och förbehållslöst älskat. Det kan vara av kuriosavärde att nämna att jag blev så förälskad i Bandwagonesque att det tog nästan tio år innan jag lyssnade en sekund på uppföljarna Grand Prix och Thirtheen. Jag var övertygad om att inget kunde vara bättre än Bandwagonesque och att de omöjligt kunde ha gjort en lika bra skiva. Så av rädsla för att bli besviken och att därigenom älska den cerisegula skivan lite mindre avstod jag tills en dag när jag tvingade mig själv att lyssna på Grand Prix genom att sätta i cd-skivan, höja volymen och duscha med öppen dörr. Om skivan inte var lysande var jag ändå tvungen att lyssna ett par låtar. Det var en av de längsta duschar jag tagit.
När väl ångesten och rädslan släppt har jag kramat och älskat allt fannies behagat släppa. (Ok, Jad Fair.skivan är so-so)
Så om jag påstår att det kändes lite pirrigt att se dem live tror ni på mig eller hur?

Exakt på utsatt tid klev tre medelålders herrar upp på scenen och spelade popmusik från himlen för en femhundrahövdad skara i en något yngre medelålder.
Som en dam i sällskapet så korrekt konstaterade:
”- Jag tror jag känner igen allihop i publiken från Primal Scream på kåren 1992”.
Det var bevisligen korrekt för de fem i mitt sällskap och med största säkerhet gällde det även alla de andra 515 åskådarna.
Fannies spelade, vi sjöng med, nickade med huvudet och flyttade artigt på oss om någon behövde komma förbi och aktade oss noga för att inte spilla ut någons öl/rödvin.
I slutet gungade vi något mer med huvudet till tio minuters gitarrdist i form av Everything flows. Desssyndare spelade de inte den här bloggens egen låt, men det är ok.
Se tre farbröder rocka och sjunga stämsång.

A hard rain´s gonna fall

Efter gårdagens inlägg om brittisk elegans och i kombination med en shopping spree på ebay kom jag till den egentligen helt uppenbara slutsatsen att mitt ideal gällande stil inte alls är Paul Weller och Michael Caine. IntBryan Ferrye fullt ut i vilket fall. Eller jo, jo mister Caine är sådär man önskar man kunde se ut. Fast…
Nej innan dem fanns det en annan man som jag hett efterlängtade att likna.
Jupp, Bryan Ferry. Jag skulle dö för att kunna bära de kläderna och lyckas ha den där luggen.

Han har f.ö släppt en spillrans ny skiva som låter…ja som Bryan Ferry. Videon lär vara inspelad på hans dotterdotters födelsekalas (22 år). Eller om det var hans frus kalas, de lär vara ungefär jämngamla med varandra.

Å andra sidan så var Michael Caine skitcool innan Bryan Ferry släppt nappen.

Chaptest

Nedan nämnda The Chap har ett manifest. Det var länge sedan jag gjorde ett test, så låt oss se hur väl jag uppfyller punkterna.

1. THOU SHALT ALWAYS WEAR TWEED. No other fabric says so defiantly: I am a man of panache, savoir-faire and devil-may-care, and I will not be served Continental lager beer under any circumstances.
Sorry, jag har inte ett enda tweedplagg.

2 THOU SHALT NEVER NOT SMOKE. Health and Safety ”executives” and jobsworth medical practitioners keep trying to convince us that smoking is bad for the lungs/heart/skin/eyebrows, but we all know that smoking a bent apple billiard full of rich Cavendish tobacco raises one’s general sense of well-being to levels unimaginable by the aforementioned spoilsports.

Right oh! Men jag kanske behöver bjuda mig på en annan kvalisort än Marlboro Lights.

3 THOU SHALT ALWAYS BE COURTEOUS TO THE LADIES. A gentleman is never truly seated on an omnibus or railway carriage: he is merely keeping the seat warm for when a lady might need it. Those who take offence at being offered a seat are not really Ladies.
Vet ni vad, jag tror att jag klarar av den här punkten ganska väl. Hålla upp dörrar, dra ut stolar….japp. Det är jag det.

4 THOU SHALT NEVER, EVER, WEAR PANTALOONS DE NIMES. When you have progressed beyond fondling girls in the back seats of cinemas, you can stop wearing jeans. Wear fabrics appropriate to your age, and, who knows, you might even get a quick fumble in your box at the opera.

Den här kan jag. Jag har inte burit jeans på säkert två år.

5 THOU SHALT ALWAYS DOFF ONE’S HAT. Alright, so you own a couple of trilbies. Good for you – but it’s hardly going to change the world. Once you start actually lifting them off your head when greeting, departing or simply saluting passers-by, then the revolution will really begin.

Nej, om inte en Frölundakeps räknas? Den här är svår. Jag skulle gärna vilja bära hatt. Men gränsen mellan att vara välklädd och en pajas som fånar sig går vid hatt. (Jag har en stråfedora jag använder på sommaren dock.)

6 THOU SHALT NEVER FASTEN THE LOWEST BUTTON ON THY WESKIT. Look, we don’t make the rules, we simply try to keep them going. This one dates back to Edward VII, sufficient reason in itself to observe it.
Obviously.

7 THOU SHALT ALWAYS SPEAK PROPERLY. It’s quite simple really. Instead of saying ”Yo, wassup?”, say ”How do you do?”
Eeehmm…jag vet inte ”änna”.

8 THOU SHALT NEVER WEAR PLIMSOLLS WHEN NOT DOING SPORT. Nor even when doing sport. Which you shouldn’t be doing anyway. Except cricket.

Bibliotekarieinnans man är ett stort cricketfan och brukar åka över för att se några matcher varje år. m jag hade plimsolls skulle jag enbart bära dem när jag är hos dem. Vilket är det närmsta jag kommer cricket. Att besöka dem alltså.

9 THOU SHALT ALWAYS WORSHIP AT THE TROUSER PRESS. At the end of each day, your trousers should be placed in one of Mr. Corby’s magical contraptions, and by the next morning your creases will be so sharp that they will start a riot on the high street.

Hade jag en byxpress skulle jag använda den flitigt, Jag dyrkar välpressade byxor……oh wait. Jag fyller ju år snart.

10 THOU SHALT ALWAYS CULTIVATE INTERESTING FACIAL HAIR. By interesting we mean moustaches, not beards.

Check. I vart fall är den intressant. Vi får se hur jag gör med skägget.

Vänster "ja". Höger "nej".

The Chap

Ladies, jag är kär. Ni vet hur er lokala tidningsnasare har hyllorna fulla med King, Slitz, Booty-ass rump invaders och andra livsstilsmagasin med artiklar och råd som vänder sig till det manliga släktet? Har de någonsin haft något att säga er som varit sant? Nej naturligtvis inte.
Och Coachie, innan du reagerar, Soldier of Fortune är inte medräknad bland magasinen ovan.

Tur då att det finns en tidning som är snygg, ger riktiga råd och säljer saker en man behöver. Ännu mer tur är det att tidningen är gravt skadad av anglofili. Jag pratar förstås om tidningshyllornas stilikon och okrönta prins av Indien,The Chap.

*The Chap blir upprörd över att man på ett museum photoshoppat bort Churchills cigarr så att barn inte börjar röka

*The Chap konstaterar att det är helt i sin ordning att 18.00 en fredag vara inne på sin andra G&T.
Förutsatt att man klätt sig korrekt

*The Chap intervjuar Stephen Fry (som mellan er och mig är för vidunderlig för att placeras i fack)

Istället för 4-wheel drive, köp The Chap nästa gång. Vilket kanske blir svårt då den inte säljs i närområdet vad jag vet. Men jag är nöjd om ni tänker ”jo hade The Chap funnits så hade jag hellre köpt den än Bilsport”.

Själv har jag beställt en styck mustachkam. For the ladies.

Sherlock, myself & I.

I en annan del av Arsleröv blev en fembarnsmamma charkuterierad och gnagd på.
Och här sitter jag och bloggar.

Nej det är inga jag vet vilka det är och efter vad jag förstår så finns (och för den delen, fanns) de inte ens i den allra yttersta periferin av de ytligaste av mina bekantskaper.

På Företaget™ finns en skitgammal tavla med bilder på sorterad pasta. Dunno varför den finns där men en gissning är att den införskaffades innan motivationstavlor blev på modet, den luktar jämngammalt med Titiyos första, och har hängt med sedan dess.
Det finns andra sorterade saker jag fan så mycket hellre skulle vilja ha på en plansch. Det här t ex

En del klickade faktiskt på Head over heelsvideon från förr veckan. Om ni inte gjort det ännu, please do. Den ÄR bra.
Jag fick t o m CC-alles att erkänna att literals kan vara roliga ibland så jag bjuder på en till.

Sherlock, myself & I.

Till min egen förvåning blev jag inte så lite förtjust i BBC:s nyversion av Sherlock Holmes. Egentligen borde jag inte alls gilla den då jag föredrar att vara konservativ och träig. Särskilt när det kommer till gamla brittiska instanser som Sherlock Holmes. ”-Låt dem vara ifred snorungar!” hörs jag ropa från hustaken när någon med brist på fantasi gör det lätt för sig genom att klä gamla klassiker i modern skrud.
Men som så ofta när jag utger mig för att intagit en viss ståndpunkt så slår det mig nästan alltid omgående att jag faktiskt hycklar, Och om inte jag kommer på det själv så ställer Frau A-mann upp.

Ergo; det är alltså helt ok att gilla nyversionen av Sherlock Holmes. Och nu syftar jag till serien, inte filmen med han i Ally McBeal och den andre som egentligen borde spelat huvudrollen.
Doctor Who möter Spooks. Se den. Du vet att du vill.

Alles er A-man är f.ö numera erkänt bäst på filmkunskap då vårt lag avgick med segern i Arsleröv filmfestivals filmquiz. Dock måste jag tillstå att vi med bättre motstånd inte hade nått så långt som vi nu gjorde. 32 rätt av 39 möjliga är inte ett bra resultat om motståndarna är av hyfsad kaliber. Men det var kul i alla fall. Informationsarkitekten och Informationsarkitektens make hyllade sin lagkapten (dvs jag) genom att göra mig sällskap på en av stans enda restauranger värda namnet.