Brun himmel blues

Ja så vad gör man när man går hemma dagarna i ända.
1. Skickar positiva mail som aldrig besvaras
2. Letar efter fler företag man kan skicka mail till.
3. Dricker kaffe och spelar Mass Effect 2. Fast jag är klar med ME2 nu så jag får boosta min BF2-gubbe istället.
4. Twittrar. Jepp, jag har ett twitterkonto. Jag använder det bara till att läsa saker som Phil Plait aka Bad Astronomer, Dr Karl och Mark Kermode skriver. Och Stephen Fry.
Jag får säga att som verktyg för att följa en person eller ett visst ämne är twitter väldigt bra. Som RSS fast lite smidigare.
Annars fortgår min mission att fylla inkorgar hos västsvenska företag för fullt.

Helvetesfan

Here’s the deal.
Som ni alla vet så var företaget ett sätt att komma ifrån TBS och inte ett långsiktigt projekt på något sätt. Men jag trodde nog att de hade lite längre framförhållning än en vecka. Missbedömning alltså. Jag hade tippat på kanske sju månader innan det gick åt skogen. Det tog tre.
Men glad ihågen hittade den så företagssamme Der A-mann ett nytt jobb innan det gamla tog slut.
Men väl där visar det sig att anställningen inte alls var en vanlig utan en jävla begränsad behovsanställning med semesterlönen inbakad i den redan låga lönen. Så för att inte köra i ett ekonomiskt dike fick jag helt enkelt göra mig arbetslös.
Wich sucks.

Så jag har varit jävligt less på att saker alltid går åt helvete. Man kan tycka att jag borde vant mig men livet har alltid nya överraskningar på lut.
Fuck it. Det löser sig väl den här gången också antar jag. Men det känns just nu pissigt hopplöst. Och jag hade ingen lust att blogga om en värdelös tillvaro. Därav min tystnad.

Paranormal Activity feat Theoretical gangsta astrophysics

Jag och Frau A-mann såg den hypade ”paranormal activity” häromdagen. Hur var den? So-so. Avsevärt bättre än ”Blair Witch” men otäck? Mjaaaaaa dunno. Den hade sina tillfällen, men jag är nog för luttrad.

*Calle hyser en viss fascination för Stephen Hawking. Och med all rätt. Han är en superhjälte och rapstjärna.
Yes.

”Look I ain’t Thomas Dolby, science doesn’t blind me. / Think you’re smart? Form a line behind me”

”In the beginning there was nothing, not even time / No planets, no stars, no hip-hop, no rhyme. / But then there was a bang like the sound of my gat; / The universe began and the shit was phat.”

Ok, det här är ”geekfun” men det roar mig ibland

Mannen som sålde världen

En av de första idolerna jag fick, dvs sådana man skaffar efter Lasse Berghagen och Cat Stevens, var faktiskt David Bowie. De som var med då kanske minns hur jädra megagigantisk folkhemskär den tunne vite greven blev när han fluffade till luggen, skaffade solbränna och skrev musik till TV4-program.
Så när jag var en tretton år sådär var Bowie en husgud. Min pappas kompis – som hade en av de mest imponerande vinylsamlingarna jag sett – spelade Bowie så mycket det gick.

Här borde jag göra en passus, pappas kompis är nog den som bidragit mest till att jag överhuvudtaget skaffade en uttalad musiksmak. Hans skivsamling innehöll de mest fascinerande saker med omslag som jag bara kunde titta på. Black Sabbaths första skiva skrämde mig – omslaget alltså. Def Leppards ”Hysteria” var så jävla hårt både design- och musikmässigt att jag fick stånd. Så, tack Tommy. I owe you one.

Nå, tillbaks till Bowie. Jo ”Let´s dance” – skivan då – var något jag lyssande på så ofta jag kunde ( på C90-band). Och fortfarande är det den Bowieskiva jag lyssnar på om jag går utanför någon ”Singles” eller ”Greatest Hits”.

Så i helgen hade jag och junge Der A-mann en Tarantinohelg. Jag vet inte om ni sett ”Inglorious Basterds”? Gör det, den är helt ok men absolut inget mästerverk. Men, och jag vill inte avslöja något, en Bowierelateradscen är helt fantastisk i avseendet musik och film. Klicka inte på länken
Scenen tappar en hel del bara så här utan sitt sammanhang, så…spara er om ni tänkt se filmen.