Flyby

Jag växte upp i en liten by på västgötaslätten, vi kan kalla den Flyby för att det är så roligt.
Skillnaden mellan min och andra liknande byar runt om i världen var minimal. En korvmoj, en ICA-affär och ett mindre affärsliv som på senare år utplånats. Färgaffären är ersatt med en pryttelaffär som vill sälja dig ”äkta” afrikanska masker, drömfångare och annat krafs. Öppet tisdag och torsdag 1700-2000. Frisören är ersatt med en tatuerare. I den förr så berömda järnhandeln huserar idag en loppis.
Byns stora stolthet är volleybollslagets framgångar under 80-talet med två vunna SM-guld och en inspelad 7″-singel med laget i fråga. I samband med detta kom SVT:s Sportnytt och med dem legenden Ingvar Oldsberg. Hela skolan, och jag menar hela skolan, sprang ut för att få se en riktig kändis. Jag har Ingvars autograf någonstans tillsammans med Phil och Steve Mares.

Skolans rektor var en riktig rektor, det vill säga folkpartist, sjöng i manskör, bar fluga och ville att barnen stod klassvis i raka led framför rikets flagga under de årliga idrottsdagarna. Han uppmuntrade även de som så var lagda att göra uppträden på morgonsamlingar. Jag tror de flesta av oss var lite avis på de som vågade så där framme och tuta i lur, sjunga eller uppföra en sketch. Det hände inte ofta, men det hände.

Som på alla små, och antagligen även på större, skolor var konformiteten ett adelsmärke. I klassen ovanför mig gick en av de personer som inte uppfyllde de delikata krav omgivningen hade på en persons utseende och intressen. Vi kan kalla honom Duck.
Duck var två meter lång, rödhårig och talade med ljus röst. Han valde syslöjd före träslöjd. Duck klädde sig även lite konstigt. Väldigt ”prep” men inte på ett stilsäkert och i efterhand beundransvärt sätt.
Vem som nu lyckades med det i högstadiet? Och i Flyby var jeansväst med boots och ett ryggtryck med Accept högsta kutym.
Han hade under sina år lärt sig att hålla sig åt sidan. Inte så att han behövde vara strykrädd, men han var en av de som var accepterad så länge han höll någorlunda tyst. Det var enklast för honom att inte sticka ut mer än nödvändigt, hans utseende gjorde jobbet åt honom på den fronten.

Duck hade, visade det sig, ett hemligt begär.
Dessvärre kan inga ord återberätta hela upplevelsen den morgonen men låt mig ändå försöka ge er en hjälplig skiss av vad som hände.
En dag var skolan inkallad till sedvanligt morgonaulamöte. Rektor Fryndefors eller någon annan hade något allmängiltigt att säga om något jag minns inte vad. Kanske visade skolans naturintresserade bioligilärare sina senaste bilder på tranor och ekoxar. Kanske framfördes något meddelande om föräldramöte. Jag minns inte och det spelar ingen roll.
Efter informationen utannonserades att en elev skulle göra ett inrepeterat uppträde för oss alla. Det var som sagt inte helt ovanligt. På skolan fanns det en grupp som kallades ”Hedda”. Som jag minns det var det en jätteskojsig variant av namnet ”Abba”. Hedda spelade covers på ”Kebnekajse” och ”Samla mammas manna”.
Ah det kanske de inte gjorde. Men de hade en plansch på sig själva där de hade låg ned med sina nakna fötter mot kameran. Musiker som har nakna fötter förtjänas att skjutas (undantag: Joan Baez).
Nåväl, det var nu inte Hedda som skulle spela. Det var bättre än så. Den orangegula ridån med silverfärgade små solar i aluminium, musiken började. Ut på scenen kommer Duck.
Han som vanligtvis var en av de som stack ut genom att bara finnas var iklädd en lårkort klänning han sytt i syslöjden och han uppfyllde nu sin hemliga dröm. Rödhårig, fräknig, tanig och blek stod han där som en monumental uppenbarelse över allt som var annorlunda.
Och började sjunga playback till Agneta Fälthskogs ”The Heat is On” och ”Wrap your arms around me”.

Än idag kan jag inte säga om Duck är den absolut modigaste människan jag träffat eller om han var så socialt handikappad att han inte förstod att 15-åringar som klär sig i kvinnokläder är något en liten by med bönder inte klarar av och han förstörde sitt framtida liv med sitt uppträdande.

Oavsett, jag vet att han lever. Jag tror mig ha sett honom på stan. Och som jag minns eftermälet klassades han som fullständigt knäpp. Men det han gjorde var så överdådigt helgalet att ingen riktigt vågade säga det. Ingen talade om det, eventuella diskussioner dog ut med ett pinsamt fnissade då vår tonåriga vokabulär och vårt känsloregister inte förmådde hantera vad vi upplevt.

4 responses

  1. Jag tror jag fick en ny idol nu. Kanske beror det på att jag hade syslöjd hela högstadiet? Kanske inte. Hade han sjungit något bra så hade jag varit säker. Either way…HAIL DUCK!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s