Stand & deliver

-Resistance is futile

-Resistance is futile

Annonser

1987-1994 Onsdag

Det här med att läsa kvällskurser är riktigt kul. Jag måste bara vänja mig vid tanken på att faktiskt plugga också. Det är rätt sporadiskt som det är nu.
-Håhå det är ju jättelångt kvar till tentan i Januari
Mmm jodå.

Dagens låt, totalt sönderspelad. Likt gårdagens FiiL en rätt enkel och banal sång. Av noveltyklass mer än pop-epos. Den hade mått allra bäst av att få vara ett öronsmycke för de enbart invigda än de stora massornas töntdanssång.

1987-1994 tisdag

Som nämnt i gårdagens inlägg är den här sammanställningen begränsad till perioden 1987 – 1994.
1987 för att jag då flyttade tillsammans med en söt tjej som var tre äpplen hög. Från Flyby till den stora grannstaden. Där jag förr fick nöja mig med musikvideos som var schemalagda i tv-tablån* och eventuella kopierade videos av kopior av någons kopia vars storebror spelade in musik på sina VHS-band (för att locka till sig tjejer antar jag) hamnade jag nu i en värld full av bara musik. Musik på två kanaler. Super Channel , senare Sky Channel, och MTV. Jag sjukskrev mig faktiskt i en hel vecka enbart för att få ligga hemma och se på musikvideos dagarna i ända.
Det krävdes alltså rätt många spelningar innan jag tyckte mig ha tröttnat på en video. Det var bara det jag ville ha sagt.

1994 föddes min son och därmed började intresset för musikvideos så smått avta. Det var svårt att ha dödskoll. Jag försökte. Men så här i efterhand kan jag säga att redan då blev musik sekundärt.

Därav 1987-1994. Plus att 1987 är ett jävligt snyggt årtal. Det gör sig i skrift eller hur? Jämför t ex med ”1986”. Det ser mest ut som en massa cirklar och krumelurer som inte kan bestämma sig hur de skall arrangeras. ”1999” är för stilrent och uppenbart. Men ”1987”, två siffror som i andra fall lätt flödar ut hålls i stram kö av siffran 1 och på slutet står 7 och ser till att alla följer med i raka led.

Dagens sönderspelade låt är en fantastisk komposition skriven av den gladaste killen i gruppterapin. Tyvärr blev den, och är än idag, sönderspelad. Den ingår t o m i lokalradions evighetsspellista tillsammans med Alannah Myles Black Velvet. När jag tvingar mig att lyssna på den gråter jag inombords över att jag fortfarande inte kan älska den på det sätt den förtjänar. Friday I´m in love jag älskar dig. Men det kan aldrig bli vi två igen. Du står där och visar upp dina ”tokerier”, cirkusgrejer och den förbannade halvmånen i guldfärgad staniol på exakt samma sätt som du gjorde första gången 1992. Likt en trollkarl med bara två trick. Vi har tröttnat nu. Adieu.

* Jag minns sista terminen i 9:an. Jag och två kompisar skulle vara hemma hos den ene och se på film. Vi gjorde popcorn och hade chips och väntade på tidsslaget 18.45 för då skulle TV2 spela videon för Billy Idol To be a lover.
Sedan såg vi någon porrfilm med tre collegetjejer som hade lånat en husbil för att åka på semester. Sedan en fruktansvärt dålig italiensk actionfilm. Kom inte och säg att den kombinerade korvmojjen/videobutiken nere på byn inte gav en tonåring det han behövde i kulturell väg

1987-1994 Måndag + bonusberättelse

Fredagens inlägg försvann in i feberdimman. Inte så att jag tvunget måste skriva varje dag, men jag har tempot uppe och kände mig lite skamsen över att jag bröt en fin trend.

Tack för era förslag på uttjatade videos. KdL´s förslag på Come as you are känns som det bästa förslaget hittills. (Men det var svårt att välja, alla förslagen är lysande exempel).Den låten spelades till döds. Särskilt den där jävla unplugged-versionen.
Passus: var inte hela MTV´s Unplugged egentligen det ultimata exemplet på en sådan här lista?

Jag hatar fortfarande MTV Unplugged. Det finns en bra krönika i ett gammalt nummer av Pop som behandlar just det där fenomenet. Jag tror att den skrevs av Lars Nylin? Han hade en beef med gubbrockens fanbärare Måns Ivarsson som i någon recension av ett band jaginteminnsnamnetpå där han jämförde dem med Rolling Stones. Men de, det okända bandet, var inte lika bra eftersom sångaren inte, och det här är underbart, ”bearbetade publiken från yttersta scenkanten”. LN plockade upp det där och skrev utifrån det citatet varför hela pratet om ”riktig musik”, dvs unplugged och Rolling Stones, var rent jävla skitsnack.
Valross, orkar du leta fram det numret får du gärna kolla om jag minns rätt.

Dagens förslag, och ni är som vanligt varmt välkomna att kommentera, är ett strålande exempel på bra låtar som spelades ta mig fan tills korna kom hem och dog av leda.

Strangelove är en lysande låt. Men den spelades sönder. Det är knappt jag idag kan lyssna på den.

Bonusberättelse
I torsdags fick jag ett mail från vår tm-chef där han ville visa moi, MOI vad det står distans- och hemförsäljningslagen (2005:59).
Han citerade en paragraf vars innebörd är avgörande för rutinerna på Företaget™.
§10
10 § Vid distansavtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av den. Vid distansavtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Det där stämmer. Förutom den lilla detaljen att han måste tro att jag är en amatör. För jag mailade tillbaks och förklarade att man måste läsa hela paragrafen. Man kan inte bara utelämna de delar man inte gillar. Sista meningen, som han ”glömde”, lyder:
Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information enligt 7 § kommer konsumenten till handa.

Then I LOLd.

Ibland undrar jag varför jag håller på med det jag gör. Men sedan kommer jag ihåg.

thelulz

1987-1994 Torsdag

Alltså, är det inte dags att någon tar tag i saken? Det har ju gått flera år utan att vi egentligen kommit fram till en gemensam slutsats. Så kan vi inte riktigt ha det eller hur? Dags att lösa gåtan således:
vilka låtar mellan 1987 – 1994 blev de mest sönderspelade på MTV och senare VH1?
Kriteriet är som följer.
*Låten skall egentligen vara alldeles lysande och du gillade den skarpt de första femtio gångerna.
*Efter ”Heavy Rotation” i Tungstensklass var du så jävla less på den att du ville sparka in ansiktet på Ray Cook. Plus att alla jävla töntar också började gilla den. Precis lagom tills du avskydde den.

Exempelvis: Sir-Mix-a-Lot får inte vara med för deras ”Baby got back” var skitkass från start.
Det är dock helt ok att ha omvärderat låten och gilla den idag.
Ni är med på noterna?

Först ut Beck – Looser. Jag älskade den här låten, och för den delen hela albumet. Textraden ”going crazy with the cheese wizz” är briljant. Dessvärre upptäckte snart kreti & pleti* låten och Beck blev en skojsig kille med knasiga texter som till och med mamma nynnade på. Frasen ”I´m a looser baby” blev snart på var mans läppar i klass med ”det är en evighetsmaskin”. Och det blev helt kört när Markoolio tog hand om den. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig.

(Trivia: vid 0.22 vet gamla Popläsare att det är en stormtrooperhjälm han bär. Den är utsuddad p.g.a rättighetsproblemen med Lucas Arts)

I love the smell of urine in the morning.

Via Orsak-verkan hittade jag ett klipp ur den kommande dokumentärfilmen Three miles north of Molkom.
Det är något hejdlöst tragiskt med sådana här kurser. Det börjar med en enkel yogaposition och slutar med att du letar tarmplack i dina vänners avföring. Eller ännu värre, börja dricka din egen urin för det gjorde en indier för femtusen år sedan. Och han blev jättegammal.
Ergo = dricker du också ditt morgonurin kan även du bli jättegammal. Om du inte blir överkörd av en buss, intar måttligt med alkohol, narkotika och nikotin, äter rätt och motionerar regelbundet. Men det är just urinet som gör tricket. Alla andra som blev jättegamla som skippade just det där med att dricka kiss, de hade bara tur. Allihop.
urine therapy

Googles inbäddning av videos verkar inte funka. En kort föreläsning av mannen du vill pussa här & nu finns att beskåda här

Ja vad fan, om du kan få folk till att tro att de kan slåss med energi så har du inte så långt kvar tills du även fått dem att dricka urin.

Yellow bambo, finn jedin inom dig.

Flyby

Jag växte upp i en liten by på västgötaslätten, vi kan kalla den Flyby för att det är så roligt.
Skillnaden mellan min och andra liknande byar runt om i världen var minimal. En korvmoj, en ICA-affär och ett mindre affärsliv som på senare år utplånats. Färgaffären är ersatt med en pryttelaffär som vill sälja dig ”äkta” afrikanska masker, drömfångare och annat krafs. Öppet tisdag och torsdag 1700-2000. Frisören är ersatt med en tatuerare. I den förr så berömda järnhandeln huserar idag en loppis.
Byns stora stolthet är volleybollslagets framgångar under 80-talet med två vunna SM-guld och en inspelad 7″-singel med laget i fråga. I samband med detta kom SVT:s Sportnytt och med dem legenden Ingvar Oldsberg. Hela skolan, och jag menar hela skolan, sprang ut för att få se en riktig kändis. Jag har Ingvars autograf någonstans tillsammans med Phil och Steve Mares.

Skolans rektor var en riktig rektor, det vill säga folkpartist, sjöng i manskör, bar fluga och ville att barnen stod klassvis i raka led framför rikets flagga under de årliga idrottsdagarna. Han uppmuntrade även de som så var lagda att göra uppträden på morgonsamlingar. Jag tror de flesta av oss var lite avis på de som vågade så där framme och tuta i lur, sjunga eller uppföra en sketch. Det hände inte ofta, men det hände.

Som på alla små, och antagligen även på större, skolor var konformiteten ett adelsmärke. I klassen ovanför mig gick en av de personer som inte uppfyllde de delikata krav omgivningen hade på en persons utseende och intressen. Vi kan kalla honom Duck.
Duck var två meter lång, rödhårig och talade med ljus röst. Han valde syslöjd före träslöjd. Duck klädde sig även lite konstigt. Väldigt ”prep” men inte på ett stilsäkert och i efterhand beundransvärt sätt.
Vem som nu lyckades med det i högstadiet? Och i Flyby var jeansväst med boots och ett ryggtryck med Accept högsta kutym.
Han hade under sina år lärt sig att hålla sig åt sidan. Inte så att han behövde vara strykrädd, men han var en av de som var accepterad så länge han höll någorlunda tyst. Det var enklast för honom att inte sticka ut mer än nödvändigt, hans utseende gjorde jobbet åt honom på den fronten.

Duck hade, visade det sig, ett hemligt begär.
Dessvärre kan inga ord återberätta hela upplevelsen den morgonen men låt mig ändå försöka ge er en hjälplig skiss av vad som hände.
En dag var skolan inkallad till sedvanligt morgonaulamöte. Rektor Fryndefors eller någon annan hade något allmängiltigt att säga om något jag minns inte vad. Kanske visade skolans naturintresserade bioligilärare sina senaste bilder på tranor och ekoxar. Kanske framfördes något meddelande om föräldramöte. Jag minns inte och det spelar ingen roll.
Efter informationen utannonserades att en elev skulle göra ett inrepeterat uppträde för oss alla. Det var som sagt inte helt ovanligt. På skolan fanns det en grupp som kallades ”Hedda”. Som jag minns det var det en jätteskojsig variant av namnet ”Abba”. Hedda spelade covers på ”Kebnekajse” och ”Samla mammas manna”.
Ah det kanske de inte gjorde. Men de hade en plansch på sig själva där de hade låg ned med sina nakna fötter mot kameran. Musiker som har nakna fötter förtjänas att skjutas (undantag: Joan Baez).
Nåväl, det var nu inte Hedda som skulle spela. Det var bättre än så. Den orangegula ridån med silverfärgade små solar i aluminium, musiken började. Ut på scenen kommer Duck.
Han som vanligtvis var en av de som stack ut genom att bara finnas var iklädd en lårkort klänning han sytt i syslöjden och han uppfyllde nu sin hemliga dröm. Rödhårig, fräknig, tanig och blek stod han där som en monumental uppenbarelse över allt som var annorlunda.
Och började sjunga playback till Agneta Fälthskogs ”The Heat is On” och ”Wrap your arms around me”.

Än idag kan jag inte säga om Duck är den absolut modigaste människan jag träffat eller om han var så socialt handikappad att han inte förstod att 15-åringar som klär sig i kvinnokläder är något en liten by med bönder inte klarar av och han förstörde sitt framtida liv med sitt uppträdande.

Oavsett, jag vet att han lever. Jag tror mig ha sett honom på stan. Och som jag minns eftermälet klassades han som fullständigt knäpp. Men det han gjorde var så överdådigt helgalet att ingen riktigt vågade säga det. Ingen talade om det, eventuella diskussioner dog ut med ett pinsamt fnissade då vår tonåriga vokabulär och vårt känsloregister inte förmådde hantera vad vi upplevt.

I new a girl named Nikki

Jag är ingen van hotellbesökare. Därför brukar jag läsa recensioner av hotellen innan jag bokar dem. Genomsnittsbetyget ger en fingervisning om vad man får för pengarna. När jag nu läst ett antal recensioner förstår jag att vi alla inte delar samma uppfattning om vad som är kritik. Smuts, små sängar, stökigt område, dålig mat…sådant är helt egalt att klaga på. Men så finns det klagomål som får mig att undra om man skriver enbart för att klaga?
Till exempel:
*Dåligt städat i rummet, grus och smulor i sängen (mellan bäddmadrasserna) Dammigt under sängen. [Check] Besviken att inte hela frukostbuffen var ekologisk, det var trots allt därför vi valde hotellet.

*att det inte fanns någon hårfön på rummet [Check] och tvålbehållaren var inte bra att det var så hård när man har ont i leder för det var svårt att få ut tvål då [ledvärk suger, all respekt. Men att klaga på tvålbehållaren, rly?]

*Ljusen i korridorerna – som förmodligen har en arkitekt-tanke bakom sig, var fruktansvärt jobbiga för mig. Starka, märkliga färger gjorde verkligen att det gjorde ont i ögonen

*Under natten var det en mindre trevlig personalen i receptionen som inte ville heja..

Dubbelsängen var alldeles för trång och framför allt var täcket gemensamt och för smalt. När en av oss vänt sig i sängen låg den andra delvis utan täcke. Då vaknar man och kan ha svårt att somna om!Hur skulle det då vara om man skulle dela rum med en mer eller mindre främmande människa?[What?????]

*ingen information på rummet vad som gällde kaffe oh kaka fick vi men i våra våra papper så sklle vi få snacks choklad torkad frkt och mineralvattenav märket san pellegrino ,samt ett graris exemplar av det är bra att få lite information på rummet vad som gäller frukosttider och lite brocher om Göteborg det saknade vi

I helgen firade jag inte bara femårig bröllopsdag med Frau A-mann. Det var även ettårsdag för den här bloggens tillkomst. Frau A-mann fick uppmärksamheten. Jag hoppas ni inte tog illa vid er?

Helgen tillbringades i Varberg. Detta utan direkt orsak. Det föreföll vara en fin stad och den låg på lagom resavstånd. Semesterorter på hösten är alltid mer intressanta än de är på sommaren.Och absolut, det var en lyckad resa. Större delen av tiden tillbringades på restaurang, på promenad eller framför tv:n. Och vi gick på museum.
Hotellet, för att anknyta till ingressen, var ett b&b. Okens B&B för att vara exakt. Johodå det var mysigt, men jag vill inte vänta på plats vid frukost. Det skall finnas plats för alla.
Utöver de extra minuter vi fick tillbringa i väntan på ledigt bord var det alldeles utmärkt.

Jag hade funderat på någon form av balluns med fyrverkerier och konfetti i form av animerade GIF:ar för att fira årsdagarna. Men njaa. Inte idag. Kanske senare.

Årets mest lästa inlägg är fortfarande Valrossmuttan

Der-womann – Fredag

Och succéveckan ” Der-womann” avslutas då inte med nummer ett. Det klarade vi av i onsdags med Mary Louise Parker. De andra får hamna på någon sorts ihopkletad andraplats.
Äran att hamna sist bland de presenterade – som ni måste erkänna är en form av hedersplats – tillfaller Michelle Forbes. Inte helt jättekänd. Men hon har arbetat sig upp genom att spela (misstänkt) lesbisk amiral i världens bästa serie Battlestar Galactica. Bara det är fullfjädrade poäng. Samt senast som helgalen maenad i den fantastiska True Blood.
Erkännas skall att kampen stod ett tag mellan Michelle och Tricia Helfer som spelade Caprica Six. Men då Der A-mann alltid föredrar mörkhåriga framför blondiner var valet ändå inte så svårt. Och håll med mig här, visst är vinklingen på de där ögonbrynen otäckt speciella?

Der-womann – Fredag

Michelle Forbes

NUP_107034


* De som inte kom med på listan den här gången var. Winona Ryder, Sarah Cracknell, Pip Dann, ingen av tjejerna i Twin Peaks samt Virginia Madsen.