Och nu blir det hårdrock.

Right Oh. Måndag.

Jag är inte helt uppdaterad på aktuella händelser märkte jag. Prideveckan börjar och har inte alls pågått (tror jag).
Det innebär alltså att sveriges största majoritet får tv-soffornas minoritetstid i flera dagar innan evenemanget går av stapeln. Whatever floats…

I fredgars förfasade jag mig över avsaknaden av Furries. Vet ni vad som saknas mer? Jo, för vi kommer att överösas med bilder på Jonas Gardell, färgglada Barbara Streisand-kopior, neongröna boaryor och joie de vivre.
Der A-mann har den här veckan, eller så länge jag orkar fantisera ihop något, till uppgift att framhäva den enda homoyttringen som haft en faktisk inverkan på flera generationer män. Något som åtminstone jag på den tiden inte såg, eller för den delen brydde mig om.

Jag pratar naturligtvis om HÅRDROCK!
Någonstans i mitt loja och tafatta häcklande med HBT-rörelsens försök att bli accepterade som de är skulle jag vilja peka på HÅRDROCK.
Då, i början av 80-talet som är den period jag kan referera till, fanns det en massa HÅRDROCK. De klädde sig i läder och nitar. Massa läder och nitar faktiskt. Visserligen kom de aldrig ut ur garderoben då. Men många, Rob Halford, Udo Dirkschneider med flera, gjorde det några år senare. Och gissa vad. De är fortfarande populära och accepterade för det de gör. Och det av en uttalad machopublik! Mig veterligen har ingen slutat lyssna på Judas Priest för att sångaren gillar pojkstjärt. Det finns en massa andra skäl, musikaliska framför allt, att inte lyssna på dem. Men för vilken sexuell läggning de har, varför skulle någon?

Skulle jag ha någon form av budskap är det nog; kräver du uppmärksamhet, gör det för det du gör och inte den du är. En homosexuell kontorsråtta är fortfarande en kontorsråtta. Vare sig mer eller mindre spännande.

Sommaren 1985 befann jag mig på någon form av skolresa i Hede. Det jag minns var att jag såg katastrofen på Heyselstadion live på TV samt att vi spelade Accept på våra bärbara kassettbandspelare och drack Pepsi. Lärarna måste tyckt att det var jätteskoj att se oss lyssna på vad vi uppfattade som jättehård HÅRDROCK men som egentligen handlade om något helt annat.

3 responses

  1. Pingback: Sammanfattning « Der A-mann

  2. Pingback: 2010 in review « Der A-mann

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s