And it´s 1992 ok.

Nedtryckt i skorna över Frölundas oförmåga att för helvete göra jobbet när det krävdes av dem bestämde jag mig för att försöka tillbringa lördagen i sällskap med vänner och alkohol. Förutom att det minsann var på tiden att jag lyfte mina beniga buttocks ur soffan och hörde av mig var det också ett fint ögonblick av manlig sorgebearbetning. Pluspoäng till mig alltså

Således promenerade jag ned till Banktjänstemannen av II-graden och Lärarinnans bostad. Till min stora överraskning och glädje befann sig även Artistens Bror med sällskap där.
Ännu trevligare blev det när Informationsarkitekten slöt upp.
Hockeysorgen sköljdes bort med rödvin, whisky, dry martini öl samt – och på sätt vet ni hur berusad jag blev – en omgång Singstar. Till mitt försvar skall jag säga att jag sjöng Shake The Disease och Everyday is like Sunday..
Som vanligt när jag dricker alldeles för mycket alkohol övergick jag till me-mode och pratade alltså alldeles för mycket om mig själv. Sorry.

Vi kom under kvällen in på våra gemensamma ungdomsår och hur sommaren 1992 forfarande är det musikaliskt bästa året vi upplevt. Sommaren 1992 sken solen för det mesta, någonstans fanns det alltid en fest i någons trädgård. Alla var bara jävligt glada.
Och jag är övertygad om att det hade med all bra musik som släpptes det året.
fram till -92 bestod min skivsamling mestadels av Sisters Of Mercy, Lädernunnan och annat – såhär i efterhand – skittråkig deppmusik som tackochlov numera är förpassat over the hills & far away.

Curve var absolut inte det bästa bandet det året, men Horror Head är fortfarande en av mina favoritlåtar i guilty pleasure-facket.
Och jag förlovade mig samma år med Frau A-mann.

Fuck U Dean!

Fuck U Dean!

Då inte helt olik den jättesöta Toni Halliday. Hon är fortfarande söt, men inte så lik Toni Haliday anno -92 längre. Tackar.
”Horror Head” är vår gemensamma lägenhet på stortorget, Artistens Bror, Artisten, Informationsarkitekten, Jose Creampie och en hel jävla massa framtid som just då kunde bli precis vad som helst. Och det blev den ju.
Enbart musik från 1992 får mig att känna mig gammal och nostalgisk så att jag önskar jag vore yngre. Annars lallar jag glatt omkring och trivs med tillvaron. Men -92. Damn!

5 responses

    • Johodu, jag håller med. Kan vi inte låtsas att det är -92 igen…….nej fan. Jag skulle se så dum ut i jeanshorts och Dr Martens idag.

  1. Nej, inte idag…
    man ser alltid dum ut i shorts o DR Martens
    den enda som jag kan tänka mig kommer undan i det skulle vara Alexei Sayle samtidigt som han nynnar :”DR MARTENS BOOTS!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s