And it´s 1992 ok? (pt II)

Sommaren 1992 åkte jag, Artisten och Artistens bror tillsammans till Göteborg för att se ett nytt tufft band spela på Magasinet. Artisten hade varit i england och köpt ed sig en massa musiktidningar.
Huruvida det var NME eller ME vi läste är borta ur minnet. Men det stod att läsa om ett hypat band vid namn Boo Radleys. Musikens framtid, det nya brittiska hoppet jaddajadda.
Men, en rockkonsert med ett hypat brittiskt band. Vem vill missa det? Surely not us.
Det jag minns av konserten var att det var jävligt högljutt och sångaren hade hockeyfrilla fast med flint på toppen. Då jag och Artistens Bror under ett rus av dans slog våra huvuden ihop minns jag inte särskilt mycket mer än ett plötsligt vitt ljus en skarp smärta och tanken: ” Hade det här varit en serie hade det varit en pratbubbla med ett tydligt ”BONK” ovanför oss just nu.

bonk11992 var även året då den lokala skivnasaren till slut dumpade vinyl till förmån för CD. Då jag inte hade råd med en CD-spelare, de kostande cirka 1500:- vid den här tiden, var det jävligt surt att jag inte kunde lyssna på skivan – som jag ändå köpte.
Turligt nog träffade jag samtidigt, eller hade nyss träffat, blivande Frau A-mann. Hon i sin tur hade fått en Cd-spelare i 20-årspresent. Snabbtänkt som jag är insåg jag att här fanns det utrymme för sweet love PLUS en cd-spelare att spela skivor på. Win-win liksom.

Att plocka en låt från Boo Radleys Everything´s is alright forever är fullständigt omöjligt då det är en av världens bästa skivor. egentligen bara överträffad av uppföljaren Giant Steps men den släpptes 1993 och är alltså inte kvalificerad.
Men en låt måste få vara med, Memory babe får det bli.
Så här i den här veckans tematiska pompa & ståt får man ju säga att det finns en viss ironi i texten.
Just då, 1992, betydde strofen ”remeber babe when we used to stay up alnight and laugh” på sin höjd minnet av vad som hände förra månaden. Idag finns det jävligt mycket mer ”remember”.

Boo Radleys, 2009 ringde och vill att ni kommer över och hälsar på.

And it´s 1992 ok.

Nedtryckt i skorna över Frölundas oförmåga att för helvete göra jobbet när det krävdes av dem bestämde jag mig för att försöka tillbringa lördagen i sällskap med vänner och alkohol. Förutom att det minsann var på tiden att jag lyfte mina beniga buttocks ur soffan och hörde av mig var det också ett fint ögonblick av manlig sorgebearbetning. Pluspoäng till mig alltså

Således promenerade jag ned till Banktjänstemannen av II-graden och Lärarinnans bostad. Till min stora överraskning och glädje befann sig även Artistens Bror med sällskap där.
Ännu trevligare blev det när Informationsarkitekten slöt upp.
Hockeysorgen sköljdes bort med rödvin, whisky, dry martini öl samt – och på sätt vet ni hur berusad jag blev – en omgång Singstar. Till mitt försvar skall jag säga att jag sjöng Shake The Disease och Everyday is like Sunday..
Som vanligt när jag dricker alldeles för mycket alkohol övergick jag till me-mode och pratade alltså alldeles för mycket om mig själv. Sorry.

Vi kom under kvällen in på våra gemensamma ungdomsår och hur sommaren 1992 forfarande är det musikaliskt bästa året vi upplevt. Sommaren 1992 sken solen för det mesta, någonstans fanns det alltid en fest i någons trädgård. Alla var bara jävligt glada.
Och jag är övertygad om att det hade med all bra musik som släpptes det året.
fram till -92 bestod min skivsamling mestadels av Sisters Of Mercy, Lädernunnan och annat – såhär i efterhand – skittråkig deppmusik som tackochlov numera är förpassat over the hills & far away.

Curve var absolut inte det bästa bandet det året, men Horror Head är fortfarande en av mina favoritlåtar i guilty pleasure-facket.
Och jag förlovade mig samma år med Frau A-mann.

Fuck U Dean!

Fuck U Dean!

Då inte helt olik den jättesöta Toni Halliday. Hon är fortfarande söt, men inte så lik Toni Haliday anno -92 längre. Tackar.
”Horror Head” är vår gemensamma lägenhet på stortorget, Artistens Bror, Artisten, Informationsarkitekten, Jose Creampie och en hel jävla massa framtid som just då kunde bli precis vad som helst. Och det blev den ju.
Enbart musik från 1992 får mig att känna mig gammal och nostalgisk så att jag önskar jag vore yngre. Annars lallar jag glatt omkring och trivs med tillvaron. Men -92. Damn!

Best Kebab – rly?

Bland det festligaste man kan göra för att fördriva tiden just nu, det är att strosa omkring i London via Google Maps street view.
De har väl inte lyckats fullständigt. Ofta måste man dra sig fram då de inte filmat ordentligt i korsningar och liknande. Men ok, jag köper det. Det är fortfarande så hemskans kul att promenera på gator man inte sett på många år.
Under mina vandringar vid Kings Cross sprang jag på följande exempel på det engelska cross-over köket. Indisk mat kombinerat med en misskött respekt för sophantering och omtanke om det lokala gnagarbeståndet. Hors D’ouvres anyone,

Only the the finest rodent filet in our kebabs sire

Only the the finest rodent filet in our kebabs sire

Dolphins

Jag gillar delfiner.
-Yeeah. Right. Du och tusen andra new-age light metrosexuella drömfångarsamlare med kristaller i bihålorna för en sundare själavandring.
Säger då ni.
Jahadå säger jag. Det har vi gemensamt Men jag tror inte vi gillar dem av samma orsaker smarty pants.

Delfiner förefaller för många vara havets greenpeace/Amnesty/hare krishna-medlemmar. De blå havens strömlinjeformade, pärlemorskimrande superhjältar hitsända för att låta oss kommunicera med existensen av ett högre plan.
Främst genom att göra vattenkonster på Kolmården tydligen.

Jag gillar delfiner för att de symboliserar allt ovanstående medans de roar sig med:
• Bita ihjäl andras delfinbebisar.
• Tillsammans med sina polare hindra mobbade delfiner från att komma upp till ytan.
• Anfalla genom att simma fort som fan med sin stenhårda nos in i dina mjukdelar, typ tarmarna.
• Försöka sätta på vad som finns till hands ofta och gärna.

Det finns säkert hundra andra elaka saker delfiner gör som inte får plats här.
Hade delfiner gjort film hade de utan tvekan sysslat med högkvalitativ japansk tortyrporr.

faekeaaba