Scar

En tid tillbaks i livet blev jag för ett kort ögonblick festens medelpunkt. Alla pratade med mig och alla tyckte så synd om mig. Orsaken till det hela var att jag lyckades bryta foten och tillbringade sex veckor med gips och kryckor och ungefär lika många veckor till med bara en krycka.
Inte helt olikt Dr House haltade jag alltså omkring på Skövdes Initech. Snyggare än HUgh Laurie och minst lika elakt.

Effekten av benbrottet blev en inte helt oansenlig mängd uppmärksamhet och hjälpsamhet (gudarna skall veta att jag behövde hjälp, tacksåmycketalihopfördet). Vilket jag fann rätt trevligt när jag väl kom ur mitt tramadolrus. Detta fick mig att inse att jag behöver stå på scenen och vara allas mittpunkt. Därför har jag beslutat mig för att göra det jag egentligen alltid drömt om. Det går inte att vara snartfyrtioplus och sitta och harva med kunder. Jag skall söka in till en skådespelarskola och göra karriär. Något annat måste hända i livet.

Nej fan heller jag tänker göra. Men visst lät det sådär idiotiskt som något jag skulle få för mig?

Åter till historien.
Vid samma tid jag gjorde mina bästa Dr House-imitationer skedde det sig så att företaget hade personalfest. Jag var såpass säker på kryckhanteringen att jag vågade bege mig dit och dricka några glas.
Under kvällens lopp hamnade jag i samtal med några av företagets yngre kvinnliga förmågor. Den ena av dem, Fröken Brämhult, beklagade sig över sin pojkvän för att han var så svartsjuk. Det var knappt att hon hade fått gå på festen för det skulle ju komma andra killar dit. Hon fick inte gå på stan själv om hon inte hade en kompis med sig osv osv.
Någon i sällskapet frågade om han verkligen var så bra för henne (det lät mellan raderna som killen var en blivande wife beater). Varpå hon svarade att han var ju snäll och omtänksam. Hon fick ju hans personalrabatt på kläder på den stora svenska klädkedjan där han jobbade. Senast samma kväll hade han ju köpt en top till henne för den hon hade köpt några dagar innan var för urringad för att hon skulle få ha den på sig. Och det var ju väldigt snällt tyckte hon
Och människan säger allt detta som om det inte vore något fel alls med situationen.
[fördomar om storbystade blondiner här]

Som med alla andra samtal jag hade under den här perioden kom vi snart in på mitt benbrott.
För er som inte vet det skedde det när jag efter hemkomst efter en konståkningstävling min dotter deltagit i gick tillbaks till bilen för att hämta videokameran jag glömt där. Jag ramlar, fastnar med foten. *snap* Plötsligt pekar tårna 180 grader tvärtom. Hej bambulansen.

Att min dotter åkte konståkning visste alla om, som stolt far jag brukade visa kort och sådär för mina kollegor, och jag hade berättat historien om hur det gick till för olika kollegor minst ett femtiotal gånger.
Men den här tjejen frågade ändå hur det gick till och jag förklarade utan några större utsvävningar händelseförloppet.

Eftersom jag fått berätta historien så många gånger hade jag vid det här laget börjat bygga på den med sinnesstämningar, beskrivning av omgivningen, ljudeffekter, mer eller mindre målande beskrivningar om hur min fot såg ut precis efteråt osv. Men jag hade även en liten kortfattad variant för mer sociala situationer som den här. Inte så mycket ljud och detaljrika beskrivningar som säg Coachführer och Pexie-Pexie fick höra.

Hon frågade som sagt hur det hela gick till och jag förklarade då att jag ramlade på vägen ut till bilen för att hämta en videokamera med min dotters åkning på.
Hon svarar då, på samma sätt som hon just förklarat att hennes pojkvän var dum i huvudet, vilket alla förstod utom hon:
-Jahaaa……jag som hört att det var du som ramlade på isen under en konståkningtävling du var med i.

Well, no. Så var inte fallet. Men visst, börjar det en serie med konståkning i Korpen så kan jag väl haka på.
JAG tycker det var roligt sagt av Fröken Brämhult

Jag ids inte ger en den långa historien om vad som hände. De flesta av er har hört den till döds. Men jag kan visa ärret. Håll tillgodo.

mobil-020

3 responses

  1. Jag har faktiskt inte hört den där storyn förut! Otroligt, va? Funderar bara på vem den där Brämhult var, jag tycker mig känna igen beskrivningen men kan inte sätta namn eller ansikte på den.
    O naturligtvis funderar jag på vilken fest det var, men lutar åt att det var den första festen där jag ylade Karaoke och Frau Rottis filmade det, med min egen kamera. Ren tur att det var med MIN kamera, annars vet ingen hur illa spridd den filmen blivit. Fy va det lät illa! *skratt*

  2. Fy fn! Kan inte ens föreställa mig hur ont det måsta ha gjort.

    Jag hoppas den där fröken Brämhult spolade snubben. För eller senare åker hon garanterat på däng.

  3. Fröken Brämhult slutade sedemera för att plugga något som inte alls föreföll vara hennes gebit. Men vad vet jag, kanske var hon jättesmart men valde att hålla det hemligt.

    Faktum är att det inte gjorde så jävla ont. Jag tittade upp och såg att mina tår på vänsterfoten pekade i direkt motsatt riktning mot vad de gjorde sekunden innan och tänkte ”nej men det där var lustigt.” Sedan låg jag och väntade på att smärtan skulle börja på riktigt. Rörde jag mig gjorde det ont. Låg jag blickstilla var det helt ok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s