How Can You Expect To Be Taken Seriously

Ok, det är tydligen jättepopulärt att skriva om Liza Marklund och hennes ”Gömda”.
Allow me.

Allvarligt, är ni så jävla dumma att ni blir upprörda över att en bok inte var helt sann? Tror ni Betetehy Mahamomodys ”Inte utan min doppler” (Betty Mahmoody, ”Inte utan min dotter” alltså) också var helt sann?
Vad är det för jävla fel på er? Det är en bok, en roman. Om ni gillade boken när ni läste den, hur kan den då blir sämre bara för att det visade sig att den inte var sann. Orden är desamma oavsett och ger er samma läsupplevelse eller hur?

Det var vad jag hade att säga i detta nutidsdrama. Tack för uppmärksamheten.

27 responses

  1. Jag blev faktiskt besviken. Trode den var sann och nu har jag gråtit och tyckt att allt var för hemskt i onödan. Om jag fick betygsätta boken nu när man vet sanningen så skulle den få tre bajskorvar.

    • Fast det kan omöjligen spela någon roll? Berättelsen är ju densamma. Det är som att du äter, säg marulk, och du tycker det är jättegott. Den blir ju inte mindre god bara för att någon berättar att det faktiskt var torsk. Upplevelsen just då var ju samma. Den blir ju inte falsk bara för det.
      Författarens jobb är att berätta en historia som läsaren uppskattar.

      F.ö får Liza Marklund alltid bajskorvar av mig.

  2. Jag gråter alltid extra om jag vet att boken är sann. Ta tex ”Inte som andra döttrar” (två meter tjock bok) av Deborah Spungen. Hade jag inte vetat att den varit sann hade jag inte ens läst klart den och förmodligen inte tyckt att den var bra. Det spelar roll.

  3. Jag har inte läst boken ifråga, men jag håller faktiskt med A-mannen. En påhittad historia kan vara lika mycket värd tårar som nån sann historia. Är den bara välskriven så är väl känslorna den väcker lika äkta i båda fallen. Och när det gäller just ”Gömda” så är den väl baserad på en sann story, även om den är lite modifierad här o var, för att göra just läsupplevelsen större.
    Däremot kan jag reta mig på sånna som skriver en bok om en annan bok, är det inte bättre att i så fall skriva en EGEN bok från första början, än att snylta uppmärksamhet från det nån annan gjort?

  4. I Gömda fallet skapade boken en massa rabalder och det var ju bra med tanke på att det är ett viktigt ämne men personligen satt jag och vänner och tyckte synd om karaktären och pratade om hur hemskt det var och hur det kunnat bli så.
    Sanningen om boken är att den är så kraftigt modifierad att sanningshalten är extremt låg. Jag upprördes över något som aldrig existerat.

    Annars håller jag med men jag vill inte bli lurad redan på omslaget.

  5. Ok jag har funderat på det här ett tag nu.
    Att historien inte är sann innebär inte att den blev sämre.
    Men man kan svårligen dra slutsatsen att det som beskrevs inte har hänt. Kanske inte just för de här personerna, i den här berättelsen men sammantaget beskriver den ju saker som faktiskt hänt andra. Så det beskriva har ju inträffat.
    Jag hävdar fortfarande att som för varje berättelse är jobbet att underhålla vilket jag förstår att den också gjort. Åtminstonde har den sålt miljarder.

    (Personligen tyckte jag boken var vulgärt dålig och tråkig. Jag gillar inte Sieg Larsson heller.)

  6. Om du helt plötsligt fick veta att Hans och Greta är baserad på verkliga människor och en verklig händelse. Skulle inte det förändra upplevelsen av boken?

  7. Sant! Vi kan ju inte backa tiden och ändra på en känsla/upplevelse vi hade, men om vi uppdaterar till nutid så förändras ju huvudintrycket och den nya känslan avgör om boken är läsvärd eller inte.

  8. Det däremot kan jag hålla med om. Så det enda som hänt är at de som inte läst boken ännu får en annan läsupplevelse än de som läste den innan det här spektaklet drog igång.

    Uj, det är sjutton vad lite populistik gör sig i besökarantalet. ”swooosh” lät den när statistiklinjen sköt i höjden

  9. Jag tar allt du skriver personligt och känner mig hemskt sårad. Vet inte hur jag ska komma över detta. (hade inte ens reflekterat över det)😉

  10. Har inte läst boken och knappt följt rabaldret. Men utifrån vad ni skriver måste jag dessutom missuppfattat det hela. Var inte problemet att boken hänvisats till som ett journalistiskt dokumentärt verk i vissa debatter? I sådan fall tycker jag inte att den nuvarande debatten är så konstigt, även om skulden inte nödvändigtvis ligger på författaren. Handlar det dock, som ni framstället det, om att folk snuvats på upplevelsen att gotta sig i andras misär så ter det hela sig ha fått orealistiska proportioner. Inte heller då vore det rätt att vilseleda, men knappast förstasidesstoff.

    När vi ändå har gett oss in i litteraturens irrmarker. Jag fick idag hem en låda från en känd SFvensk bokhandel. Beroende på diverse omständigheter så kommer den räcka en eller flera månader. Men någon gång på vägen så vore det trevligt om någon bloggare med smak kunde sammanställa min nästa beställningslista.

  11. Det är vad debatten handlat om. Men det är en kvasi-debatt då Liza Marklund skriver för GT/Expressen. Inga journalister skriver för de tidningarna. Den delen av debatten skulle, om den gjordes av kunniga skribenter, skulle också inkludera den enorma besvikelse folk känner när de upptäcker att kvällstidningarnas löpsedlar inte var riktigt sanningsenliga. Vilket de nu inte känner någon.

    Jag har tyvärr dålig koll på boksläpp numera. James Ellroy släpper i höst tredje delen i sin trilogi om Amerika vilket skall bli jävligt roligt. ”En amerikansk tabloid” och ”Sextusen kalla” är två av mina favoritböcker.
    På scififronten har jag bara William Gibsons senaste (2005) ”Pattern recognition”. Inte all Neruomancerstuket alls. Bara spännande och välskrivet.

  12. Så det handlar alltså om att en kvällstidningskolumnist har varit otydlig med sanningen, eller snarare bristen på sådan. Säga vad man vill om löpsedlarna, men de brukar inte innehålla några rena lögner tillskillnad mot innehållet.

    James Ellroy, får vi kolla upp då.
    Gibson släppte Spook Country härom året. Läsvärd, även om den inte lämnar några bestående men. När jag ändå är gång så får jag passa på att rekomendera Anathem av Neal Stephenson. Den yviga (men förvisso roande) stilen i Cryptonomicon har blivit mer ansad och till skillnad från de steganografiska moderepotagen i Baroque Cycle så har texten här blivit väldigt lättläst.

  13. Att den är sann alternativt inte är sann påverkar naturligtvis läsupplevelsen å det grövsta. Förutsättningar bäddar upp förväntningar därutifrån & tunar in perceptionerna (känslomässig mottaglighet, kritisk reducering osv). Jag förstår fullt ut att de som trott på det här känner sig svikna, lurade & emotionellt blodtappade.

  14. Jag läste en liten notis idag att biblioteksnämnden (eller vad de heter) samt kungliga biblioteket nu ändrar klassificeringen från ”fackbok” till ”skönlitteratur” när det gäller Gömda. Hur kunde de ens tro från början att nåt skrivet av en skvallerjournalist från Expressen, som gjort sig ett namn som ”deckardrottning” skulle kunna vara seriöst? Har de inte ens tittat på Expressen de senaste åren?

    Vad det gäller läsupplevelsen så fortsätter jag hålla med A-mann, även om jag kan förstå hur Valrossen tänker. Jag tvivlar dock på att en bra bok blir nåt annat om bakgrunden ändras. Sann eller inte, Angelas ashes är en bra bok och är en stor läsupplevelse. Och Deborah Spungens bok är lika kass vare sig den är sann eller inte. Den var inte värd mödan att läsa, hur sann den än är. Ja, o sann, tja, ur hennes syn så är den säkert det. Lite ensidig skulle jag kalla den.

  15. Att den ens klassificerats som facklitteratur (rly?) skrämmer mig. Innehåller facklitteratur inte källhänvisningar och sådant?

    Läsupplevelsen kan aldrig ändras retroaktivt. Tillförd information kommer visserligen bygga på den fortsatta upplevelsen eller den rådande helhetsbilden av verket. Men ursprungsläsningen kommer alltid vara densamma.

    Debora Spungens bok….jag vill minnas att jag önskade att mamman skulle avlida när jag läst klart.

  16. Deborah Spungens var seg men en RIKTIG berättelse. Skit jobbig att läsa, jag var arg hela boken men önskar den inte ogjord.

    köper man en gräddkola och smaskar upp njutningsfullt och efteråt får reda på att någon pissat på den innan så inte fan kommer man köpa en till oavsett om den var god? Marklund har pissat på fel kola.

  17. Läsupplevelsen kan aldrig ändras retroaktivt, förusatt att man håller sig till den gamla tråkig linjära kausala tidsuppfattningen. Det är dock lika sant att säga att läsupplevelsen finns hela tiden och genomgår olika tillstånd bereonde på den omgivande miljön. En slags kausalitet det också, men subjektcentrerad.

  18. Nu kan vi människor enbart uppfatta nuet. Allt annat är uppfattningar färgade av våra erfarenheter. Ja t o m vår uppfattning av nuet är baserad på de erfarenheter vi bär med oss.
    Man kan, och bör, vara beredd att omvärdera tidigare upplevelser utifrån nya intryck.
    Men oavsett så kan du aldrig säga att ”då” förändrat sig. Det momentet var så som du uppfattade det, to the bone.
    Vad du däremot kan hävda är att en återupplevelse av en viss händelse inte kommer att vara densamma då du nu vet mer än vad du gjorde första gången.
    Jag hävdar bestämt att det är en självbedragande illusion att säga att upplevelsen av ”gömda” skulle varit annorlunda om den sålts med tillägget ”baserad på en sann historia”.

    Jag tror alltså inte på en tidslinje som linje. Tiden är en samling händelser som i princip slumpvis råkar ske efter varandra. Om den minimala skillnaden mellan min punktupfattning och en tidslinje framgår av det jag skriver? Kanske inte.

  19. Fast det är inte riktigt vad jag menar. Vad jag säger är att läsupplevelsen inte bara bara finns när du läser boken, utan även efter (och före). Det finns ingen historia, det finns endast en given konfiguration av det aktuella system. Vi pratar normalt om minnet av läsupplevelsen, men det är en besvärligt distinktion då upplevelser aldrig kan vara momentana. Vad jag försöker säga är att minnet av läsupplevelsen är lika viktig som (egentligen är en del av) upplevelsen i sig och minnet kan i högsta grad förändras.
    Är detta vad du kallar återupplevelse? I så fall ger jag dig rätt, men ser inte relevansen. Det är som att säga att värdet av något inte kan förstöras, för det hade en gång ett värde och även om det nu omvärderas så var det ursprunliga värdet ändå det samma.

    ”Jag hävdar bestämt att det är en självbedragande illusion
    att säga att upplevelsen av “gömda” skulle varit annorlunda
    om den sålts med tillägget “baserad på en sann historia”.”

    Jag är inte säker på att jag förstår. Menar du att tillägget skulle vara utan funktion för att de flesta ändå skulle bortse från ”baserad på” och ändå tro att allt var i princip sanning? Ja, i så fall håller jag med dig.
    Eller menar du att vetskapen om att det var skönlitteratur inte skulle ha påverkat läsaren? I så fall förstår jag inte alls.

    (Vad det gäller KB och klassificering så tror jag inte att de normalt gör någon sådan, utan de plockar detta från utgivaren. Allt annat skulle leda till en otrolig arbetsbörda och generera enorma mängder kritik/komik.)

  20. Ah jag kanske missförstod. Betänk att min hjärnkapacitet numera går åt till att svara på frågor som:
    -Dä står i manuala att dä sa finnas ena gröner knapp. Män ja ser bara ena blåer knapp. Har ja fått fel prodykt?
    -Nej det är ett beklagligt tryckfel i manualen. Knappen är blå.
    -Män då står att dä sa va ena gröner knapp. Ä dä inte fel då?
    -Nej knappen fungerar som den skall. Det är ett tryckfel i manualen. Du kan lugnt använda den.
    -Män då står i manualen att dä sa finnas ener gröner knapp. Å ja ser bara ena blåer. Då måste de la va fel prodykt?
    *suck*

    Jag är således inte helt van vid att teoritisera över sådana här saker.
    Du har förstått mig korrekt. Jag anser alltså inte att läsupplevelsen finns någon annanstans än när den sker. Efteråt är det enbart en upplevelse där vår minnesbild av densamma förändras. Det håller jag helt med om. Men jag separerar på händelsen och minnet av densamma.
    I den här diskussionen ser jag det som relevant då den ilska många påstår sig känna över att boken inte var sann enbart är en förändring av de känslor vi har förknippade med minnesbilden. Vilket jag anser vara lite löjligt då inget kan förändra den första, positiva, upplevelsen. Och hade boken sålts med tillägget ”baserad på en sann historia” hade det här aldrig blivit den kvasinyhet jag anser det är. Läsarna hade gett författaren ..vad heter det …konstnärlig frihet att röra sig i ett utrymme hon själv bestämt. Eventuella detaljer i historien som sedan inte visat sig stämma hade accepterats av läsarna med en axelryckning. När allt kommer omkring är vi vana vid det som på engelska kallas för ”suspension of belief”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s