In no sense – Nonsense

Min avhållsamhet från självrannsakan och navelskåderi går nu in på dag två. Men då min hjärna kräver nedskrivna betraktelser – det håller synapserna rena från mental plack – är jag av nödd tvungen att skriva.
Vi fortsätter i de sockerberoendes rike.

I min förhållandevis omedelbara närhet sitter min kollega Fast Eddie. Likt Fat Rolv är han gravt sockerberoende. Dock skiljer de sig åt då Fast Eddie är vältränad. Fat Rolv har nog inte sett insidan av ett gym sedan Bengt Bedrups ”Träna med TV”. Fast Eddie är 22 år och har inte hunnit lägga på sig något större sockerhull.
Dock är hans konsumtion av socker om möjligt löjligt mycket större. En normal arbetsdag intas:
*Ingen frukost.
*2-3 Red Bull eller motsvarande ”energidricka”
*4 mazariner eller annat bakverk av motsvarande mängd
*Uppskattningsvis 4-6 hg lösgodis.
*Pizza
mazarin
Jag har rökt ett paket cigaretter om dagen i tjugo år. Frågan här är vem av oss som lämnar in först?

But not tonight

Självrannsakan må vara intressant men det är knappast roande för omgivningen.
Höll jag på att skriva.
Men så slog det mig, P-O Enquist gick ju som bekant och vann augustpriset för sin självbiografi. Hav tålamod med att jag stannar kvar vid honom. Det är helt oavsiktligt och jag är strax ifrån det ämnet,
Är måhända självrannsakan trots allt roande?
Ja uppenbarligen gillar någon att läsa om sädesavgång i ystra damers stolgångar, inspirerande alkoholrus på söders dyrare krogar och ”kulturella” semestrar på Reeperbahn. Men exakt vem eller vilka detta skulle vara är för mig obegripligt. Någon som känner sig manad? Du får gärna berätta.

Själv finner jag mig förhållandevis ointressant och utöver de små känslourladdningar jag gör här lär jag knappast behandla min egen person själv i någon större utsträckning. Roligare då – för mig som skriver – att skriva om andra.

Genom ett ödets nyck verkar personer i min perifera omgivning vara fruktansvärt underliga. Några av mina läsare känner till mina grannar. Berättelser om deras havanden och göranden har – hoppas jag – roat mången f.d arbetskamrat.
Tyvärr/tack och lov har flera personer av närliggande kaliber fått jobb på den arbetsplats jag nu befinner mig på. Detta är faktiskt lite obehagligt då jag upplever det som att personer med konstiga vanor och personligheter kommer närmare och närmare. Jag vill helst ha det här på ett avstånd som är lämpligt för betraktelser, men jag vill helst inte ha det i min omedelbara omgivning.

Låt mig mjukstarta med en av mina mer nyanställda kollegor. Vi kan kalla honom Fat Rolv.

Fat Rolv kommer från ett av våra närmsta grannländer.
Än så länge har inga direkta unika personlighetsegenskaper framträtt. Han luktar inte illa, han dreglar inte klär sig förhållandevis normalt och han är förhållandevis trevlig att prata med.
Fat Rolv förtjänar ändå att omnämns. Han är enormt stor. Vilket kan bero på att han dricker ungefär 3 liter Pepsi Max per dag. I sin påse med lunchmat återfinns varje dag 1-2 st 1.5 liters flaskor med Pepsi Max. Jag kommenterade vid ett tillfälle att jag alltid ser honom med en stor flaska Pepsi i handen. Och ställde rättframt frågan hur mycket han drack egentligen. Det visar sig att han dricker ungefär 20-30 stycken flaskor Pepsi Max i veckan.
En sådan överdriven konsumtion av vad det nu vara månde förtjänar att omnämnas. No?

I´ve come to wish you an unhappy birthday

Pikegirl förklarade för mig igår att den bakomliggande orsaken till att man skriver om sina dåligmåenden och pågående oförehavanden på bloggar är ett fenomen som kallas ”styrkekramar”.
Jag kan för mitt liv inte föreställa mig vem som skulle vilja ge mig det. Och vad skall man göra med den? Vad är den till för?
-Valross, här får du en styrkekram!

……

Phhht jag fnissade mest. Sorry, men jag begriper nog inte det där. Jag kan se den bakomliggande idéstrukturen. Men jag kan för noll relatera till den. Visserligen har jag befunnit mig i situationer där omgivningen gett mig stöd och uppskattning. Vilket jag naturligtvis uppskattat när så skett. Tacktacktacktack allihop. Men hade någon gett mig en uttalad styrkekram…..

Vad är motsatsen? En bronsärgad snyting? Ja hur gör man om man vill ge någon på käften skriftligen eller bara trycka ned någon i skorna. Vad heter det då? Det måste finnas något, i brist på bättre ord ”tjejigt”, som visar att man hoppas personen i fråga kommer ned från sina höga hästar eller bara mår jävligt dåligt för en stund. Misantropiska bli-sjuk kort.
Sådant vill jag se. Give it to me!

I’ve come to wish you an unhappy birthday
I’ve come to wish you an unhappy birthday
‘Cause you’re evil
And you lie
And if you should die
I may feel slightly sad
(But I won’t cry)

I wanna be adored

Det här inlägget tog mig ungefär åtta försök till inledningar innan jag kom så här långt.

*Det var fan vad många…
*Något som fascinerar mig oerhört är hur man…
*Jag har roat mig med att …
*Under dagen har jag slösurfat på…
* Alldeles för många…
osv osv osv.
Tanken var att försöka skriva något elakt om hur så många tillbringar tid med att skriva om hur dåligt de mår. Men eftersom det skulle innebära en så försiktig vandring för att verkligen få fram att jag är fascinerad över att man skriver om det, och inte få det att se ut som jag skrattade åt någon gav jag upp. Jag lär återkomma till ämnet när jag har en bättre ingress och en tydligare bild av vad jag, om det nu finns något utöver de små textstycken jag skriver här, faktiskt försöker få fram.

Någon har sagt att författande är enkelt. Det är bara att stirra på ett tomt vitt papper tills en droppe blod tränger fram i pannan.
Jag vet inte om det stämmer. Författande är verkligen inte vad jag sysslar med.Det vore hyfsat förmätet att ens försöka tänka sig själv i de banorna.
Men! Gudarna skall veta att det finns författare jag skulle skriva mig förbi med bakbundna händer och pungen inlindad i glödande taggtråd. P-O Engkvist t ex.
Problemet är min egen lathet. De gånger jag verkligen tänkt igenom vad en eventuell bok skulle handla om drabbas jag av ”nejmen, det där ärverkligen pretentiöst Der A-mann.”.
Pretentioner är per se inte en dålig sak. De är nödvändiga för att något överhuvudtaget skall skapas. Men finns det något som verkligen, verkligen kan förstöra ett verk så är det för höga pretentioner. De luktar illa.
Bara att skriva den här texten är i sig en pretention som gör mig lätt illamående.
Men eftersom min hjärna mår bra av att sätta ihop bokstäver i följd, oftast i begriplig ordning. Hey presto, en blogg.
Kortfattat, meningslöst och utan större substans. Misstag och felaktigheter kan lätt viftas bort.
Samtidigt är just det meningslösa och oväsentliga så mycket mer intressant än …säg På spaning efter den tid som flytt. Handen på hjärtat, hur många har läst klart den? Inte lika många som vet att den är i sju delar och någonstans i början handlar om madeleinekaka gissar jag.
(På Spaning efter den tid som flytt – Leila bakar skulle intressera mig mer just nu.)
Är den pretentiös? Oh ja. Du skriver inte sju band om doften av en kaka om du inte är konstant berusad i åratal och/eller knäpp.

Frågan är vad tjänade det till? Tror ni Tjechov hoppades på att skriva otaliga verk som i evigheters evighet enbart skulle älskas, dyrkas framföras av scenskoleelever världen runt om? Hardly. Likt förbannat är det där han är idag.
Ludvig Holberg, för att ta ett anat exempel, ”varför super Jeppe? Allvarligt, vem bryr sig? Frågan är snarare ”varför skriver Holberg?”. Ingen vet men likt förbannat fortsatte han skriva. Socionomstudenter världen över är jävligt glada för det i alla fall.
Unt so wieter, unt so weiter.

Nu är detta en del av den västerländska kulturen som bidragit med mycket bra saker, missförstå mig inte. Jag har läst de flesta av verken ovan och i de flesta fall uppskattat dem på ett eller annat sätt. Jag ogillar dock Ibsen något monumentalt.
Men jag blir minst lika road av Pappa Cartwright i slängkappa.

img_4
Så för att återgå till grundfrågan. Skulle jag tävla mot P-O Engkvist skulle jag göra det i slängkappa. Jag är bara livrädd för att någon skulle se mig som pretentiös. Därför står jag över.

Tillägg: Och tio minuter efter att jag postat inlägget vinner P-O Enkvist Augustpriset
Grattis P-O!

po4_401835c

Dear Prudence

Med sorg i hjärtat noterar jag att jag med åldern börjar skriva mycket slarvigare än vanligt. Jag försöker skylla detta på mitt tangentbord, som är ett jävla Dell-tangentbord, samt att det är kallt i mitt rum. När man är gammal blir blodcirkulationen dålig blahblablah.
Men dessvärre står den största orsaken att finna i att jag slarvar att de få tankar jag nu orkar frammana rör sig som de befann sig i marmelad av en äckligare sort. Dock förgylldes tillvaron av en mailkonversation som rörde bergsturkar, om tjejer vill göra titfuck på manboons och hur det isåfall skulle gå till rent praktiskt, samt ringmuskeltatueringar. De sistnämnda existerar.

Fullt så roliga mailkonversationer har inte jag på jobbet.
Idag tänkte jag roa er med ett exempel på hur en mailkonversation kan te sig samt hur man som kund säkerställer att man inte får någon hjälp.

Bakgrunden är att kunden köpt en vara, tyvärr är denna slutsåld och kommer inte att kunna levereras förräns några månader senare.
En kollega svarar kunden, det börjar så här:

Hej!

Tyvärr har [produkten] tagit slut för säsongen.
Din order har därmed makulerats.
Vi ber om ursäkt för det inträffade.

Mvh [Företaget]
Kollega

Vilket alla som någonsin beställt något på postorder vet inträffar ibland.

Kunden svarar:

Det blir nog till att ta hem en [produkt] då du har bekräftat denna order samt att betalning är gjord. Du får nog ringa leverantören och be dom skicka en till mig. Har du godkänt och bekräftat kan du inte rakt av makulera då reglerna är att du blir skyldig att skaffa en [produkt] till mig.
Hälsningar
Kunden

Min kollega svarar:
Hej!

Det har inte dragits några pengar på ert konto, utan det har gjorts en reservation och den har vi släppt. Vi har meddelat inom rimlig tid att vi inte har denna hemma och att vi inte kommer att kunna leverera den till er. Vi kommer inte att beställa hem några [produkt] i år eftersom leveranstiden är så lång, utan det blir tidigast nästa år den kommer in.
Mvh
Kundtjänst [Företaget]
Kollega

Kunden svarar återigen:

Har du bekräftat ordererkännandet så blir du skyldig att leverera varan. Jag kan ej godta denna makulering.
Jag väntar på leverans.
Jag kontaktar reklamationsnämnden vilka skyldigheter ni har. Visar det sig att jag har rätt så driver jag denna fråga, det kan nog kost er en del så skulle jag vara som dig så skulle jag skaffa fram en [produkt] för att slippa besväret
svarkar
Hälsningar
[Kund]

ARN avskrev ärendet utan att blinka.
Det roliga med det här är att vi kunde vänt på resonemanget och sagt att ”jahapp men då behåller vi dina pengar , ett nästan femsiffrigt belopp, tills produkten kommer in igen om lite mer än ett halvår. För vi är ju tvungna att leverera till dig. Det säger du ju själv.
Du kanske vill fundera på ditt ställningstagande och återkomma?”
Det gjorde vi inte. Det var inte jag som svarade. Vilket kanske var lika bra det?

Now this is fun

Gårdagen tillbringade jag med att infinna mig på den plats i livet där man fyller 39 år. Nedräkningen till ”the big four-nought” är således påbörjad. Coachführer vann ju som bekant det loppet med flera månader, vilket jag tycker vi alla skall gratulera honom för. Hu-Rah!
Jag kanske borde be om lite führer-coachning om hur man bäst tar sig igenom det här trettionionde året? Jag känner mig lite vilsen.
Pikegirl har redan gett mig små tips om hur jag bäst förvaltar de kommande åren. Knarka är tydligen jättebra. Problemet är att jag fortfarande inte känner igen en langare. Så problematiken med att hitta en kopp knark är lika stor idag som den var på 80-talet.
Sedan tillkommer att jag är jävligt kräsen. Kokain går t ex bort. Vem vill härma Björn Borg? Heroin, mmmmm ja jag är hellre Dave Gahan än Björn Borg. Å andra sidan vill jag verkligen inte vara Keith Richards?
Hasch/gräs? Nej jag vill inte härma min pappa heller. Ecstacy? Hummm tja… det verkar ju rätt roligt. Men är inte det vääääldigt mycket Manchester 1992? Jag tror det räcker med att jag har t-shirten. Och se hur det gick för Shaun Ryder.
LSD verkar ju effektmässigt vara roligast av allt. Men använder någon det idag? Man vill ju inte framstå som en gammal hippie. GHB? Nej, alldeles för billigt.
Om ingen har några bra argument så går nog knarkkarrriären bort innan jag ens påbörjat den.

Förr om åren, lite tidigare än min fina Bros-jacka införskaffades, var jag likt Valross och Coachführer synthare. Coachführer var den allra mesta syntharen jag visste.
Nu är vi alla förhållandevis vuxna män. Coachführer är mest vuxen med hänvisning till hans ärevördiga ålder. Ingen av oss klär sig längre som ”synthare”. Små detaljer och rester finns kvar. IE: mina svarta polotröjor, Coachführers välstrukna skjortor, Valross sobra klädval. Ingen av oss är känd för sin färgglada garderob.
Och ungefär sådär ser väl alla 35+ f.d ”synthare” ur idag.
Då funderar jag: varför ser jag en massa äldre människor som klär sig som de raggare de var under femtiosextiosjuttiotalet? Allvarligt, vad är det för fel på dem?
-Amen det är en hyllning till rockabillyn. Elvis är kungen. I morrn spelar Boppers i Tidaholmsparken. Har du sett Bettans nya bakrutedekal. Den ser ut som ett troll som sticker upp huvudet hohoho.
Ok, jag gillar fortfarande Beborn Beton, Book of Love och Nitzer Ebb, men du får se mig död innan jag drar på mig mina hängslen med kyrilliska alfabetet, färgar håret tulpansvart och odlar fram en 30 cm lugg igen. Jag skulle inte ens ta fram något av mina gamla stass för att gå på 80-tals maskerad. Likväl går de här gamla raggarna omkring och ser ut som just gamla raggare.
Tänk efter nu! Kan ni se en femtioårig synthare i kängor, svarta byxor, svart polo, hängslen, koppel halvtunnt hår med en liten stackars kvarleva till framkammad lugg köra truck på Arlas ostlager?
Nej just det.

Point proven.

heaven17

If you tolerate this….

Jag har ofta sagt att ”idag hörde jag det dummaste jag någonsin hört”. Jodå, jag har en mental lista på dumma och konstiga saker folk har sagt till mig under årens lopp. Vi har mannen som skulle anfalla mitt dåvarande arbete med Skånes sjunde pansarregement, mannen vars tankar avlyssnades genom trianguleringsapparater som gick på ”amerikansker” ström (han var västgöte) och damen som bestämt hädvade att irakier bröt sig in i hennes lägenhet på natten och sprayade atomspray på henne i sömnen.
Ovanstående personer kunde i alla fall skylla på sinnesförvirring. Damen jag pratade med idag, jag vet inte vad hon skall skylla på. Någon annan med största säkerhet.

En dam ringde in och ville köpa reservdelar till en riktigt billig produkt. Vi hade visserligen reservdelarna, men eftersom hon ville köpa så många blev det faktiskt billigare för henne att köpa en helt ny produkt. detta eftersom hon inte kunde avhämta delarna i en av våra butiker, det innebär att hon även hade får betala frakt.
Detta reagerade hon starkt på och hon ansåg att produkten var en slit-och-släng-produkt. Jag kunde inte annat än att hålla med henne, det är omotiverat att köpa reservdelar som kostar mer än varan. Men med tanke på hur billig varan var så tycker jag att det är underförstått att det blir slit-och-släng.
Kund-Det är ett enormt resursslöseri att sälja sådana här produkter anser jag.
Jag -Ja, jag vet inte vad jag skall svara. varan säljer, folk vill köpa den. Och vi säljer även dyrare produkter om man hellre vill köpa det.
Kund-Så kan man inte säga! Precis så sade tyskarna om judeutrotningen. ”jag följde bara order”.
Jag-*tystnad*

På fullaste allvar jämförde hon alltså ett försäljningen av ett snorbilligt städredskap i plast med systematiskt utrotning av sex miljoner människor.
Jag kommenterade inte detta överhuvudtaget. Det var alltså vårt fel som sålt en vara som går emot hennes principer men som hon själv valde att handla istället för de dyrare, och enligt hennes resonemang, miljövänligare produkter.

In Mani ng, basisten i Primal Scream har ordet

Likt valross ägnar jag mig sällan åt sällskapslekar. Men en så fin imnaning som jag nu ändå fick så kan jag inte motstå.
Sju saker om mig själv? Here goes

1. Jag har en jättefin jacka inköpt på min första Londonresa 198hum. Dagarna efter jag kom hem till Sverige blev upptäckte jag att Bros hade samma jackor. Jag visste inte då och vet inte nu om det innebar att jackan var oerhört het eller om alla skulle skratta åt den. Hursomhaver vågade jag som blyg tonåring inte bära den mer än en gång. Sedan dess har den hängt i min garderob. Ömt omhuldad.

jacka

2. Då liksom nu ägde jag en förkärlek till svarta polos. Jag bär inte poppiga jackor längre men jag älskar fortfarande polotröjor.

3. Jag läser oerhört snabbt. Under min skolgång vann jag varje sådant där test för läshastighet och läsförståelse. Å andra sidan, jag gick i Flobyskolan. Konkurrensen var sådär kan vi ju säga. Jag var den enda av killarna i min årskurs som kunde läsa när vi började skolan. Ingen bra start och det gick bara utför efter det.

4. Fram tills Music for the masses tyckte jag att Depeche var ett rätt töntigt band. Jag var altså inte alls tidig med att uppskatta dem. Och i ärlighetens namn, jag tycker fortfarande att de två första skivorna är rätt tråkiga.

5. När jag är full blir jag oerhört blyg. Däremot är jag helt vårdslös inför faror. En paradnummer var på en fest i göteborg. Längs med – de enorma- hyreshusen gick någon form av blomrabatt i betong. Under en röksession på balkongen tyckte jag att det var en helfestlig idé att skrämma de som satt i köket genom att gå på på den ca 30 cm breda balkonlådan de tre metrarna från balkongen till köksfönstret.
Att jag befann mig sju våningar upp viftade jag bort med ”äh, vad kan hända? Jag kommer ju inte att ramla”
Jag har även pussat på en halvkänd rödhårig svensk skådespelerska, H***a B*g**n, när vi under en gemensam påskfest hängde i knävecken ut genom ett husfönster på andra våningen.
Hon var dessvärre kär i den semikände skribenten Jose Creampie. Mer än en rätt charmerande puss blev det inte.
Under en kräftskiva – där vi i tidig 90-talsanda drack tequila istället för snaps – beslöt jag mig för att pröva om kräftor inte går att äta hela, straight up med skal och allt.
Det går. Jag åt två.
Inte nog med det. Den söta tjejen som satt intill mig och beskådade allt detta kröp ned i min säng lite senare på natten.
Känns inte som det bästa sättet att charma någon. Men tydligen så…

6. Jag ångrar att jag aldrig flyttade till London under min ungdom. Å andra sidan, jag gillar allt onyttigt och beroendeframkallande. Med största säkerhet hade jag börjat knapra roliga piller.
Under en av mina tidiga londonresor var jag helt inställd på att jag skulle knarka när jag var där. Klubbar, Housemusik, Brixton, dansgolv och vicks blå.
Men, blyg som jag är vågade jag aldrig fråga någon som såg ut som en knarklangare. Jag bodde i Falköping vid den här tiden. Jag hade alltså en ytterst vag bild av hur en sådan skulle se ut. Och ingen såg ut som jag förväntade mig, dvs långt hår manchesterkavaj och v-jeans som haschtomtarna i Falköping.
Jag vågade aldrig fråga någon. Och jag blev aldrig tillfrågad om jag ville köpa. Inget knark för mig alltså.

7. Jag funderar fortfarande på att börja plugga partikelfysik. Ämnet fascinerar mig oerhört.

Panelen blinkar blå

Yours truly har de senaste dagarna varit helt upptagen med att
1. Spela Fallout 3
2. Gå på hockey.

Eventuell saknad och sorg inför avsaknaden av uppdateringar ber jag ödmjukast om ursäkt för.

Under mina år som yrkesklagomur möter jag ofta inställningar som för mig är helt obegripliga. Jag tillhör verkligen inte den tekniskt begåvade skaran av mänskligheten. Men jag kan sova lugnt då jag dagligen isner att jag inte har det så illa ställt som andra.
Eller rättare sagt, jag har kanske en mer kör-i-vind-inställning än vad många andra har?
Låt mig exemplifiera.

Häromdagen talade jag med en kund som köpt sig 1 st perkulator (kaffebryggare för er som inte visste det). I manualen till densamma står det att kaffet är klart när den gröna lampan lyser.
Kundens spörsmål var att det aldrig lyser någon grön lampa. Men det lyser en röd! Frågan var huruvida det var fel i manualen eller om perkulatorn inte fungerade.
I min värld är svaret på frågan väldigt lätt att finna själv. Jag kände inte till problemet men jag frågade om kaffet var klart när den röda lampan lyste. Kunden kunde inte svara på detta då de inte vågade dricka kaffet av rädsla för att det kunde vara något fel.
Vänligt förklarade jag att om kaffet var klart och smakade som det borde så är det med största säkerhet så att perkulatorn fungerade som den skulle. Men manualen var felaktig. Kunden nöjde sig med detta och vi avslutade samtalet i fullt samförstådn.

Min tankegång är nu denna. Jag hade till att börja med inte läst manualen, man som jag är. Och om jag hade läst den och noterat att den nämner en grön lampa hade jag helt sonika bryggt mig lite kaffe. Hade det det bryggts som jag förväntar mig och smakat gott så hade jag själv dragit slutsatsen att manualen nog var felaktig och aldrig mer tänkt på det.
Jag kan nu inte säga att kunden gjort fel. Jag vill inte ens göra mig lustig på dennes bekostnad….nåja inte så mycket.
Men här tycker jag mig skönja en djupare fråga. Varför är man så beroende av instruktioner att man inte vågar tro på sig själv och konstatera att ens eget omdöme är värt mer än vad som står skrivet på en papperslapp?

Valfri kommentar från Valross som innehåller ordet ”socialdemokrat” [här]