All the kings horses

Varenda gång jag återvänder från albion upptäcker jag alltid att jag är avsevärt mycket artigare mot mina medmänniskor. Utan att blinka kan jag t o m tänka på de jag möter som just ”medmänniskor”. Vanligtvis är min utgångsattityd mot andra personer den att de är zombifierade miffon som inte har något bättre för sig än att gnälla om meningslösa saker eller att stå i vägen när jag går på stan.
Efter en kort tid i England blir man, om man är en sån där person som försöker ta efter vardagsseder som att stå till höger i rulltrappan, van vid att faktiskt vara trevlig mot andra.
Man säger ”thank you sir”, ”excuse me”, ”please” och alla andra sedvanliga artighetsfraser det engelska språket är fullkomligt nedlusat med.
Nej, naturligtvis är inte engelsmän artigare per se än andra. ”Excuse me” kan uttalas i samma tonläge som ”dra åt helvete ditt jävla, fula emotroll”. De kan avsky zombies lika mycket som jag kan. Därom är jag övertygad.

Där jag själv hör min artighetsklang ljuda falskare och falskare ju längre in på dagen jag kommer. där kan en engelsk man/kvinna låta lika uppriktigt glad över att just densamme fick svara på din fråga (som antagligen var så dum att en oförberedd person exploderat av pur förvåning och bara efterlämnat sig ett par rykande skor).
Men det är klart, de är ju sedan barnsben uppväxta med alla artighetsfraser och de svarar instinktivt.
Så. Vad jag ville ha sagt, jo oavsett hur spelad artigheten är så är den ändå trevlig att uppleva. Och lättpåverkad som jag är hakar jag naturligtvis på jargongen. Dagarna efter ett englandsbesök är jag alltså ett under av artighet och trevlighet. Om jag skall förbi någon som står och hänger vid kaffeautomaten säker jag ”ursäkta”. Om jag hämtar något ur kylskåpet frågar jag min familj om det är något de vill att jag tar fram när jag ändå är där. I affären tackar jag artigare än vanligt. Jag håller upp dörren för andra. Unt so weiter. Tyvärr rinner det här av efter ett par dagar på svensk mark och jag återgår till mitt vanliga småpurkna, självcentrerade jag.
-Aha men varför kan du inte vara trevlig jämt? Du klarar ju av att stå till höger i rulltrappan trots att ingen annan i sverige gör det, frågar sig då petnoga vän av ordning.
Låt mig besvara frågan med en bister blick med en välkänd treords-gest i er riktning.
Jag får fan inte betalt för att vara konsekvent.
Dock är nu inte alla i England ett under av artighet. Vi besökte under lördagen drottningens stall, Royal Mews. En liten eftergift till familjens kvinnliga delar. I utbyte följde de med till Imperial War Museum lite senare. Drottningen har en hel hög med höstar, 34 st just nu. Drottningen sägs personligen namnge varje häst som tas in. Och om så är fallet har hon ypperligt god smak för hästnamn. Där fanns inga hästar men dock deras namskyltar. I sverige heter hästar saker som syrsa, Ängläahäst eller Berit. För at inte prata om travare som har namn ingen vettig människa skulle vilja ge till ett levande djur, Tommy Bee Good, Lucky Lucy, Enhandes Master och vad fan det nu är. Drottningens hästar heter Jasper, Daniel, Sebastian och andra lite mer laidbacknamn.
Hästen nedan minns jag inte namnet på. Men titta på bilden i tre minuter. Det kunde lika gärna ha varit en film på hästen. Blickstilla stod han och tittade på oss med samma fjärran blick av galenskap hela tiden. Mad mad horse.

Ja, dekorativt däruppe klämde jag in dagens tunnelbanespot. Mansion House. Förtjusande liten tunnelbanestation mellan St Pauls och Buckingham Palace. Det här var en av ner-och-uppstationerna vi var på. Luktade precis som man vill att det skall göra, vilket faktiskt är det viktigaste för att jag skall uppskatta stationen.

Annonser

3 responses

  1. Tja, det är väl en av de få positiva saker som sägs om drottningen; hon har gott öga för djur. Just hennes hästar (o så de där små jyckarna hon har) är väl de varelser som får mest omtanke av den damen.
    Artigheten är det inte bara du som tagit efter. Minns när jag var hemma på besök, efter ca 20 mån i Dublin. Blev påkörd på halsenorna av nåt pucko på Coop, det gör ju så förb–t ont! Idag hade jag nog fräst ifrån rejält på miffot. Men vad gjorde jag då? Jo, jag klev undan med ett automagiskt ”Oh, sorry!” för att jag låtit mig själv stå ivägen. Artighet kan vara av ondo…

  2. Pingback: Cromwellfare « Der A-mann

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s