Ye ole castle

Efter den inledande blodsockerhöjande fikan begav vi oss som speedade små ekorrar in på rejält engelsk mark, Tower of London. Jag skall ärligen säga att mina förväntningar var rejält låga. Det är ju inte så att mina hemtrakter saknar kopplingar till medeltiden. Man kan ju inte gå på stan en tisdageftermidag utan att möta minst en tant i medeltida replikakläder som säljer rostade mandlar. Kommer sommaren så är det, inom en tiomilaradie räknat, minst en festival om dagen. Medeltiden = pretty boring. Att knalla in på ett till jävla medeltida slott, hur brittiskt det än vara månda, kändes inte särskilt lockande utan tillhörde kategorin ”jaja vi får väl gå dit så vi sett skiten”.
Vad jag inte riktigt visste var att Towern inte riktigt kan vara den turistfälla jag trodde. Det bor faktiskt folk där och är i allra högsta grad ett levande område. Där vi i min hemstad till jul tar fram en kille som har bred käke och kan rida häst för att fira någon nyuppväckt medeltida sed för at sedan återgå till sedvanligt nutida lunk. Där har towern seder som funnits i hundratals år. Vilket på något underligt sätt faktiskt gör det hela väldigt beundransvärt. Umberto Eco har skrivit, bland annat, om detta i sin eminenta bok Faith in fakes. Frågeställningen är i korthet följande, om en exakt skalenlig kopia av det sixtinska kapellet i Rom byggs i säg Dallas, Texas. Varför tycker de flesta av oss att kopian inte känns riktig? Om byggnaden är in i detalj samma som originalet borde ju upplevelsen vara densamma oavsett.
Resonemanget är naturligtvis längre än så, men där är grundfrågeställningen.
Så någonstans är det äktheten och det sanna jag vill se och uppleva.
Towern, precis som alla andra stora londonska turistmål är full med krimskrams för turister. T ex finns exakt samma chokladkaka att köpa på St Pauls, Westminster Abbey, Towern och andra ställen. Det enda som skiljer är pappersomslaget och priset, ca £3 på St Pauls, ca£4 på Westminster Abbey. Engelsmännen vet mycket väl värdet i en produkt som utstrålar ”ye ole englishe dayth”. Tro inget annat.
Nåväl, oavsett hur mycket pennvässare i form av dubbeldäckare du kan köpa har en stor del av kåkjäveln ändå stått där i mer än tusen år. Det har avrättas folk på Tower Green, kronjuvelerna har förvarats där i ca femhundra år.

Antagligen har vakterna gömt cigaretter i vaktkuren precis lika länge.
Men oavsett uråldriga traditioner som de hittade på i förra veckan eller inte, mitt anglofilhjärta smälter vid åsynen av sådana här lyktor accentuerade av nedsotat tegel.

Towern är som sagt ett levande turistmål, yeoman guards (beefeaters alltså )t ex bor oftast med sin familj inne på området. Den här dörren tillhörde någon oficiell person somjaginteminns . Men har även huserat Lady Jane Grey som fick checka in här dagarna innan hon blev av med huvudet. Hon kunde från fönstren i huset tydligt se uppbyggnaden av scenen för hennes sista framträdande byggas. Vad passar då bättre än pelargoner?

Den här fröjdefulla lekplatsen är antagligen till för eventuella barnbarn för hyresgästerna, jag vet inte då jag inte frågade. Vi gick förbi den när vi knallade iväg mot Tower bridge.
Av skicket att döma har den inte använts sedan de två små prinsarna mördades 13XX. Så mitt i all turistighet och polerade uniformer slänger man in en förfallen lekplats som, i dimmigt väder, kunde höra hemma i Resident Evil.
Jag förstår mig inte på engelsmännen.

2 responses

  1. MMmm Lillross och du kan leka i solskenet hela dagen. Det fanns f.ö också en asfalterad och igenväxt tennisbana en bit bort. Brittisk misär med med medeltida touch.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s