Burning vinyl sticks to kids

För väldigt, väldigt länge sedan, på den tiden Orup var populär, på den tiden Slitz var ett musikmagasin och den enda nakenhet man fick se var det här.åkte jag till Lundun för allra första gången. Detta tillsammans med Herr Smisk som guide.
För en 17 åring från falbygdstrakten var det en alldeles otroligt spännande resa. Lundun hade Camden Palace. Det hade punkare, de var iofs hopplöst ute redan då men ändå. Det hade billig sprit, pundet stod då i cirka 8 SEK. Och de hade skivor. Minns att det här var länge sedan, CD:n var knappt uppfunnen.
Som varje sund tonåring var en rejäl och genomtänkt skivsamling en penisförlängare inget nitarmband eller hottad WW Golf Cab kunde mäta sig med.
På den här tiden fanns det två sorters skivsamlare. De som läste Record Collector i sömnen, och det fanns DJ-wannabees som köpte skivor de skulle spela för att fylla halvtomma dansgolv. De sistnämnda körde billig rosa porsche och försökte se ut som Christer Sandelin. Vi andra såg våra skivor som investeringar. Dels i en framtida värdeökning och dels en investering i vår excellenta och välövervägda smak.
Själva jakten på skivor var det allra viktigaste. Att hitta en eftertraktad skiva på Tower Records på Picadilly var väl kul. Men det var i jämförelse med annat som att skjuta lejon på zoo.
Riktigt, riktigt bra skivor köptes på Music & Video Exchange, en kedja som finns kvar ännu idag. Bäst var M&V-exchange i Notting Hill. En skiva inköpt där ägde något extra. En….je ne sais qui… air av mervärde? Att äga en eftertraktad skiva var som ni förstår ännu bättre om den var inköpt på rätt ställe.
Affären bestod då, och antagligen även idag, av två våningar fullständigt igenfylld med skivbackar. Jag är som många vet inte en stor man. Men det var knappt jag kunde gå på sidan i de trängsta gångarna.

Hr Smisk, som f.ö var en man med många egenheter, hade fått mig att lyssna på den svalaste av de svalaste inom New Romantic. Nämligen David Sylvian och hans tidigare grupp Japan.
Under vårt andra besök i affären, ja de kunde ju fått in nya skivor sedan i förrgår, hittade Hr Smisk en väl eftersökt skiva. Med ett tjut i falsett uppgav han sin förtjusning över att ha funnit en liveskiva, i blå vinyl, från Japan med David Sylvian. Dyra pengar betalades, jag vill minnas ca £20 och skivan försvann snabbt ned i kassen bland andra inköp som fick utgöra krockkudde åt dyrgripen.

För att förklara hur kul vi ansåg att det var att köpa skivor: innan hemresan mätte jag mina inköp. Den totala bredden på alla skivor jag köpt uppgick till ca 150 cm.

Hr Smisk hittade visserligen en del andra små fynd, men just den här skivan var hans dyrgrip, hans precious. Han talade om den minst en gång i timmen. Dem här liveskivan skulle ge honom ouppnåbar status i bekantskapskretsen.

Några timmar efter att vi båda anlänt till våra respektive hem ringde han mig med tårar i rösten.
Skivan han köpt, det här krossade hans hjärta, var inte en bootleg med David Sylvian.
Det visade sig vara en bootleg med två forna New York Dolls medlemmar, David Johansen och Sylvain Sylvian. Men på omslaget stod ”johansen” och sista ”Sylvain” med små, små bokstäver. Varför någon vill göra en bootleg som ser ut att vara David Sylvian men egentligen är NY Dolls är idag fortfarande obegripligt. Och att vi inte noterade att det stod ”sylvain” och inte ”sylvian” ännu mer så.

Advertisements

3 responses

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s