Free as the byrds

Med en dåres envishet har jag gång på gång framhävt tesen ”allting från england är skitbra”. Dock har jag flaggat för att det kanske inte stämmer alla gånger.
Gudarna skall veta att jag med ljus och lykta letat efter saker som verkligen inte är bra.

Der Coachführer kommer om några dagar att vara jättejättegammal. Personligen har jag flera hundra dagar kvar tills dess. Men det är ändock skrämmande nära. Såpass att jag bestämde mig för att göra ett lackmustest på min ålder.
Testet var ganska skrämmande i sin uppbyggnad. Helt frivilligt utsatte jag mig för att lyssna på Rolling Stones. Poängen är helt enkelt denna; om jag numera gillar Rolling Stones är jag också gammal.
Helt sonika införskaffades ett par tidiga album och genomlyssning påbörjades. Let it bleed, Beggars Banquet, Their Satanic Majestic Request och Exile on Main Street. Senare alster valde jag att undvika. Bara tanken på att jag i mig kanske skulle komma att finna en hittills helt okänd man som gillade ”Stones in the eighties” var för mycket att bära.

Efter några dagars lyssning, och tro mig jag gjorde detta utan medvetet låta mina fördomar om Stones påverka, får jag säga att de fortfarande är ett rejält överskattat band. Däremot får jag idag inte samma behov av att snabbt försvinna från platsen om jag hör stones. Så lite gammal är jag nog trots allt.
Roling Stones är från England. De är faktiskt inte speciellt bra.
The Byrds däremot är från USA. Och de är jävligt bra. De borde byta ursprungsland med varandra.


Det blir svårligen snyggare än så här. Jag undrar bara vem i publiken David Crosby spanat in. Skulle tro att han fick big love efter spelningen.

Annonser

Theres no ”i”´in team but there is in ”pie”

Ett vanlig form av samtal anfaller mig i flock med några veckors mellanrum. Det är arga, blivande zombies mind you, som kommit försent för att få ge oss sina pengar i utbyte mot någon form av kampanjvara. Men när de anlänt till plats är varan slut.
Naturligtvis är detta mitt företags fel. Det sedvanliga påståendet är att vi bara haft ett begränsat antal av sagda vara för att lura kunden att komma till butiken.
Följande argument talar emot:

  • Vi vill ha dina pengar.
  • Om du inte kan ge oss dina pengar blir vi ledsna
  • Om du inte får produkten du vill ha, och alltså inte kan ge oss dina pengar, blir du sur och kanske dröjer med att ge oss dina pengar nästa gång. Då blir vi ledsna.


Följande argumentation eller varianter på den samma brukar sedan utspela sig.
Påstående:Ni har lurat mig till butiken!
Svar: Nej vi har inte lurat dig. Du var bara senare än alla de som kom i tid.

Påstående: Ni tar bara in ett litet antal varor för att jag skall köpa något dyrare istället.
Svar: Nej, tro det eller ej. Vi har för det mesta väldigt bra mariginaler även på kampanjvaror. Men eftersom, om du kom i tid, tycker att du gjort ett kap köper du med största säkerhet fler saker när du ändå är på plats.
Om du nu inte kom i tid utan istället valde – för vi har inte tvingat dig att köpa något alls – att köpa en motsvarande, men dyrare, produkt köper du troligtvis inte lika mycket annat och vår vinst blir lite lägre.

Påstående: Men om ni nu säljer så jävla mycket varför köper ni inte in mer av kampanjvaran så tar det inte slut lika fort.
Svar:
För att vi vill att varorna tar slut. Tjänar vi [dina] pengar på att ha osålda varor? Hur skall vi veta att du ens tänker komma. Vi kan gissa och uppskatta hur mycket en vara kommer att sälja. Men vi kan aldrig veta. Och lagerhållning kostar. You do the math.

Nej jag ljuger. Naturligtvis för jag inte fram mina argument som ovan. De kommer aldrig att nå fram till mottagarens perceptiva delar av hjärnan. Det vore en fullständigt lönlös argumentation. Jag skulle vinna debatten. Men det skulle inte tjäna något till då min kombatant inte kommer att lära sig något.
För de har sett på Plus att konsumenter har rätt.

Simian mobile disco

Nej fan, tre dagar kvar till avresa. Jag har kollat avresedatum och hotellbokningen tre gånger om dagen, växlat pengar, kollat väderleksrapporten, mätt väskor så de passar som handbagage, kollat pass, skrivit ut flera kopior av bokningar och incheckningspapper. The lots. Något underfundigt om London kommer inte fram. Så vi kör lite girl-on-girl istället

Better off dead

Under det tjuogåriga haltande ök som kallas ”min karriär” har jag haft många olika kollegor. Vid en överslagsräkning skulle jag tro att jag haft cirka tvåhundra olika arbetskamrater i min omedelbara närhet. Dock skall noteras att hos en f.d arbetsgivare räknade jag fram att jag, under en treårsperiod sett sextiotre kollegor komma och gå. Vilket får anses vara en hög perspnalomsättning då snittantalet anställda hos den arbetsgivaren var cirka 80 personer. 75% av personalstyrkan byttes ut under tre år Och nej, vi pratar inte en hamburgerrestuarang.
Nåväl, de allra flesta jag har arbetat med har varit alldeles oerhört kompetenta och trevliga människor. Både privat och i sin yrkesroll. På ett eller annat sätt har jag och mina olika kollegor alltid befunnit oss i närheten av kunder på ett eller annat sätt.
En vanligt återkommande debatt är den om det alienerade samhället. Nutidsmänniskan isolerar sig från omgivningen och vi känner inte ens våra grannar utan drar oss undan från personlig kontakt. Ni har hört den eller hur? Jag tror detta stämmer, vi söker oss ifrån varandra så gott det bara går.
Jag är bara helt emot den tes som säger att detta är något negativt och att vi borde ha mer öppna blomstrande torg och andra mötesplatser som möjliggör ”kontakt mellan människor”. För handen på hjärtat, hur jävla förtjust är du i alla jävlar som står före dig i kassan på ICA?
Nej precis.

Där har vi också orsaken till varför jag/vi gillar zombiefilmer. Det handlar inte alls om vår förtjusning i blod, inälvor och masslakt. T ex Shaun of the Dead. Poängen är inte enbart att göra en rolig romantisk komedi. Med zombies. Vad den vill ha sagt, eller i alla fall säger till mig är att det finns hopp om en bättre värld. En värld där alla idioter blir våra slavar och jag, tillsammans med Valross, Peixe- Peixe, fröken 18.45, Der Coahführer och alla andra vettiga kan få slå oss ned på The Winchester samtidigt som pöbeln får sitt rättmätiga straff, att göra vårt skitjobb.

Burning vinyl sticks to kids

För väldigt, väldigt länge sedan, på den tiden Orup var populär, på den tiden Slitz var ett musikmagasin och den enda nakenhet man fick se var det här.åkte jag till Lundun för allra första gången. Detta tillsammans med Herr Smisk som guide.
För en 17 åring från falbygdstrakten var det en alldeles otroligt spännande resa. Lundun hade Camden Palace. Det hade punkare, de var iofs hopplöst ute redan då men ändå. Det hade billig sprit, pundet stod då i cirka 8 SEK. Och de hade skivor. Minns att det här var länge sedan, CD:n var knappt uppfunnen.
Som varje sund tonåring var en rejäl och genomtänkt skivsamling en penisförlängare inget nitarmband eller hottad WW Golf Cab kunde mäta sig med.
På den här tiden fanns det två sorters skivsamlare. De som läste Record Collector i sömnen, och det fanns DJ-wannabees som köpte skivor de skulle spela för att fylla halvtomma dansgolv. De sistnämnda körde billig rosa porsche och försökte se ut som Christer Sandelin. Vi andra såg våra skivor som investeringar. Dels i en framtida värdeökning och dels en investering i vår excellenta och välövervägda smak.
Själva jakten på skivor var det allra viktigaste. Att hitta en eftertraktad skiva på Tower Records på Picadilly var väl kul. Men det var i jämförelse med annat som att skjuta lejon på zoo.
Riktigt, riktigt bra skivor köptes på Music & Video Exchange, en kedja som finns kvar ännu idag. Bäst var M&V-exchange i Notting Hill. En skiva inköpt där ägde något extra. En….je ne sais qui… air av mervärde? Att äga en eftertraktad skiva var som ni förstår ännu bättre om den var inköpt på rätt ställe.
Affären bestod då, och antagligen även idag, av två våningar fullständigt igenfylld med skivbackar. Jag är som många vet inte en stor man. Men det var knappt jag kunde gå på sidan i de trängsta gångarna.

Hr Smisk, som f.ö var en man med många egenheter, hade fått mig att lyssna på den svalaste av de svalaste inom New Romantic. Nämligen David Sylvian och hans tidigare grupp Japan.
Under vårt andra besök i affären, ja de kunde ju fått in nya skivor sedan i förrgår, hittade Hr Smisk en väl eftersökt skiva. Med ett tjut i falsett uppgav han sin förtjusning över att ha funnit en liveskiva, i blå vinyl, från Japan med David Sylvian. Dyra pengar betalades, jag vill minnas ca £20 och skivan försvann snabbt ned i kassen bland andra inköp som fick utgöra krockkudde åt dyrgripen.

För att förklara hur kul vi ansåg att det var att köpa skivor: innan hemresan mätte jag mina inköp. Den totala bredden på alla skivor jag köpt uppgick till ca 150 cm.

Hr Smisk hittade visserligen en del andra små fynd, men just den här skivan var hans dyrgrip, hans precious. Han talade om den minst en gång i timmen. Dem här liveskivan skulle ge honom ouppnåbar status i bekantskapskretsen.

Några timmar efter att vi båda anlänt till våra respektive hem ringde han mig med tårar i rösten.
Skivan han köpt, det här krossade hans hjärta, var inte en bootleg med David Sylvian.
Det visade sig vara en bootleg med två forna New York Dolls medlemmar, David Johansen och Sylvain Sylvian. Men på omslaget stod ”johansen” och sista ”Sylvain” med små, små bokstäver. Varför någon vill göra en bootleg som ser ut att vara David Sylvian men egentligen är NY Dolls är idag fortfarande obegripligt. Och att vi inte noterade att det stod ”sylvain” och inte ”sylvian” ännu mer så.

Cash please

Om sju dagar befinner sig Der A-mann med familj förhoppningsvis någonstans i centrala London. Undertecknad kommer att ha fullt upp med att bara avnjuta doften av avgaser, gatukök och currydoftande indier i skrynklig kostym
Varför envisas alla indier med att ha skrynkliga kostymer. Sure, linne är ett skönt materiel. Men för guds skull, i Lundun, vad är problemet, det finns ju mer kemtvättar än det finns Starbucks.
Jag har inget emot Starbucks. De gör gott kaffe och de är trevliga. Spelat trevliga måhända, men ändå trevliga.
För många år sedan befann jag mig tillsammans med Der A-frau i Southend-on-sea, i bröllopsresa,några mil väster om London. Där köpte vi varje morgon kaffe på starbucks innan tåget gick. Första gången vi var där frågade killen bakom disken
-And how are you today sir. Fine I hope?
Yepp, en standardfras. Men han sade det på ett sådant sätt att jag faktiskt trodde han kände mig och uppriktigt ville veta hur läget var. Inte på det sedvanliga artigt trevliga, men något distansfulla, engelska sättet. Uppriktigt trevligt.
Men visst, de vill naturligtvis bara åt mina pengar. Något annat har jag inga illusioner om.
Men jag förstår dem, engelska pengar är också trevliga. Vi har ju varit inne på engelskt skylttrevligthet förut. Den är värd att titta på igen
Läser man på engelska sedlar står det:
I promise to pay the bearer on demand the sum of X pounds Undertecknat av the Chief cashier.
Plus att drottningen ser lite sexy cool ut.
I sverige har vi skäggmonstret Gustav Vasa på sedlarna. Jo han var ju en helfestlig figur.

Notera också den kubistiska tolkningen av Uppsala. Jättefint, verkligen. Jag är absolut ingen motståndare till euro. Och engelsmännens konservatism kan ibland driva mig till vansinne. Men jag förstår dem i den här frågan. Skulle du byta en fin stilistisk och sober bild på drottningen till en färgglad bild på en holländsk väderkvarn?

B-52

Dagen för avresa börjar så smått närma sig. Resefebern ligger och trycker som en mental förstoppning.

-Der A-Mann har du blahblablah till duhduhduh?
-*moi* Greyfriars, Bethnal Green, doften av tunnelbanetåg….du sade?
Samtidigt ligger andra framtida händelser och försöker beblanda sig med nuet. Lite som en mentalt skiktad drink där någon skakat runt ingredienserna.

Således har det inte funnits tid till dagliga anglofilier och tales from the crypt. Jag hoppas ni alla – tolv -roat er med något annat under min löjligt korta frånvaro.
I torsdagens inlägg promotade jag kraftigt Mark Kermode. Om ni inte lyssnat, gör det nu BBC Radio 5 live - Mark Kermode and Simon Mayo's Film Reviews - Mark Kermode and Simon Mayo's Film Reviews. För er som tyckte 10 minuter sågning av PoC 3 var alldeles för mastigt säger jag bara ”duh, vad krävs. En personlig inbjudan?”
I helgen avnjöts, jodå det var faktiskt riktigt bra, Iron Man. Tyvärr hade jag sett den här recensionen innan. Vilket gjorde att jag fnissade på fel ställen.

Den är 31 sek lång.
Do it!

Kermodian rant

Valross är ett stort fan av listor. Tyvärr har jag själv tappat intresse för att lista saker efter vilken skala det nu vara månde. Förr höll jag också på med att göra listor över saker, helst musik och film. Idag är jag smärtsamt medelålders och orkar inte bry mig nämvärt.
Exempel:

Då: -Vilket Depechealbum är bäst i förhållande till medlemmarnas dåvarande klädstil, bortsett från de två första, fram tills, dock inte medräknat, Ultra?
Nu: -Yay, en Blümchenlåt på radion *nynnar med och fortsätter diska*
Antagligen är det för att jag idag vet precis vad jag gillar och behöver inte ”flaunta” min exemplariskt goda smak inför andra. Det finns inget kvar att bevisa eller upptäcka

En lista följer jag dock noggrant. Den brittiska box-office listan. Rättare sagt, den brittiska box office-listan kommenterad av Mark Kermode på BBC Radio 5 live. Egentligen skiter jag i listan som sådan. Det är Marks recensioner som är hela behållningen. Filmrecensioner är, av någon anledning, oerhört mycket intressantare på engelska. Ett lysande exempel på detta påstående är Marks recension av Pirates of the Caribbean 3
Yeth, över tio minuter lång men det är det värt. Du vill verkligen lära dig hur detaljrikt och beskrivande det engelska språket kan vara.
Nu kan ju vilken tomte som helst såga filmer på ett mer eller mindre kreativt sätt. Öppna bara närmsta dagstidning, det går ett tjog på dussinet av halvtaffliga filmrecensenter.
Mark Kermode kan, till skillnad mot så många andra, med samma utförliga språk som han kritiserar en film hylla en annan. Håll med mig om att recensenter överlag stapplar lite när de skall hylla något.

Paus: Att såga någon som är dålig på att kritisera kräver naturligtvis att sågningen utförs på ett bättre och smartare sätt än det kritiserade föremålet ifråga. Det tror jag mig inte kunna i det här fallet. Men hey, de dåliga filmrecensenterna skriver och får betalt för att göra det. Jag gör det här för mitt eget höga nöjes skull!

Han har även ett eget adjektiv: kermodian
[adj]. Kermodian: speaking rapidly, without pausing, or breathing and with a tone of unquestionable authority using a minimum of four obscure film references to illustrate points where others use mere words, but always returning in a Corbettian fashion to the main topic.

Radioprogrammet finns som podcast på BBC Radio 5 live - Mark Kermode and Simon Mayo's Film Reviews - Mark Kermode and Simon Mayo's Film Reviews. Sänds fredag eftermiddag.
Jag kräver att du ger programmet minst en lyssning.

Roadblock

I england fanns emellan 50-70-talet en våg av filmer som gick under namnet ”Carry on….”. Filmerna behandlade typsikt brittisk humor, dvs tuttar, rumpor, kåta äldre gubbar. För er som inte sett någon av de filmerna, de får ett Benny Hill-avsnitt att framstå som en del av ”Fyra nyanser av brunt”.
Hey presto, en sak som är dåligt med england. Deras skitdåliga burleska humor.
Nåväl, en typisk brittisk sysselsättning som skildras i filmerna är husvagnssemestrar. Brighton pier, näsduk på huvudet, omklädningshytter, arga äldre damer som hytter med handväskan, the lots helt enkelt.

Inte bara engelsmän gillar husvagnssemestrar. Även här i sverige finner många husvagnssemester avkopplande och trevligt. Efter vad jag kan utröna av våra försäljning och de frågor jag får är det väldigt viktigt att man lever ett modernt liv när man husvagnssemestrar. Kylskåp, dator, tv, pool, gasolgrill, en dator till för lillungen måste ju få något att göra, vinkyl, stereo, infravärme för förtältet, xbox och eller playstation osv osv osv.
Om man har en TV med sig så bör man också ha en antenn till densamma. Med fördel sätts antennen på taket.
En kund kontaktade mig för ett tag sedan. Hans antenn hade gått sönder och han undrade om det gick att köpa lösa spröt. Tyvärr finns inte detta som reservdel, de är för den delen väldigt svåra att byta ut med någorlunda önskvärt resultat. Kunden förklarade då att det minsann var en väldigt dålig antenn, riktig skit, som bara gick sönder sådär.
Jag frågade då , ärligt nyfiken, på varför han ansåg detta. Konversationen löd ungefär som följer:
-Den gick sönder när jag backade in husvagnen under ett träd. Då fastnade den i en gren och några spröts gick av.
*med min glada aha-det-var-ju-lite-dumt. Så-tokigt-det-kan-bli-röst* -Aha, nej de är nog inte så tåliga att de klarar av att stå emot kraften av en trädgren som sliter i dem.
– Det tycker jag var väldigt dåligt. Det är ofta man måste backa in en husvagn under ett träd eller köra i skogen. Då tycker jag att man kan förvänta sig att antenn klarar sådant.
-Jaaa….fast en trädgren är ju otroligt mycket kraftigare än en liten tunn metallstång. Om stången fastnar i en gren och du backar på med husvagnen som säkert väger något ton eller två blir ju kraften rätt stor.
-Ja jag tycker ändå det är otroligt dåligt.

Vi önskade artigt varandra en trevlig dag och lade på strax efteråt.
Huruvida kunden hittat en antenn i kraftigt gjutjärn. Alternativt lärt sig att ta ned antennen innan han kör in i djungeln vet jag inte. Jag kan bara konstatera att vissa personer försvarar sitt eget handlande till den grad att de anser att enkla fysiska lagar skall stå åt sidan för deras rätt som konsumenter.

With-a-trolley-in-the-middle

EVK 200 h delar inte bara en förkärlek till Marmite tillsammans med mig. När han ätit sig hög på Marmite photoshoppar han höns på kändishuvuden. Exempel ser ni på Valross blogg
här.

Det sägs att man på harrods kan köpa vad som helst bara du ger dem 24 timmar. Huruvida ”vad som helst” även inkluderar en frisyr med levade hönsfågel i är obekant. kanske ingen har frågat? Personligen tror jag att Harrods är förhållandevis pragmatiska till sina fågelfän, de har iofs ett duvslag på taket, men de erbjuder nog inte mycket mer än döda höns i en korg. Kanske med curry på?

Att påstå att england är världens bästa land är naturligtvis helt subjektivt. Det finns massor med saker i england som inte är bra. Inte för att jag har något i rockärmen bara sådär, men det gör det.
Men, utan tvekan, på en hedrande förstaplats, england är världens bästa land när det kommer till informativa skyltar. Se bara på hönsbilden.
”Head & feet on”. jag misstänker att det på svenska skulle låta lite äckligt, ”fötter och huvud sitter kvar”. Det är inte en bra säljpitch eller hur? Men på engelska, i ett sobert typsnitt på en skylt från ”ye old chicken shoppe”, blir det informativ och trevlig produktinfo.
Good service.