Ett av problemen med Chet är att han gjorde precis vad som helst för att få pengar till tjack. Det finns alltså en uppsjö med olika inspelningar varav långt ifrån alla har något av värde.
Om man lyssnar på t ex My Funny Valentine från hans tidiga karriär, det här albumet är bra.
Och sedan The Last Great concert”>samma sång inspelad live tillsammans med Stan Getz några veckor före det att Chet mötte en trottoar i Amsterdam i för hög fart, så hör man att åren inte var skonsamma mot honom.

Dagens skiva är Sonny Clark – Cool Struttin från 1958

Sonny Clark

Oops!!

Getz/Gilberto

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 4,200 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 4 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Cannonball Adderley – Somethin´ else

Jag berättade häromdagen för C att jag efter cirka trettio års musiklyssnande troligtvis funnit knepet för att lyssna på instrumental jazz. Ella F och Chet Baker har jag alltid lyssnat på. Men Sonny Rollins, Charles Mingus m fl har liksom aldrig velat tilltala mig. Till viss del beror det säkert på att instrumental jazz alltid varit musikernas elitcamp. Om jag avskydde musiker som lyssnade på Toto enkom för att Toto var bra musiker kände jag nästan en rädsla inför de som gillade jazz. Musikens knastertorra akademiker.
Och kanske det är så än i dag, men mina känselspröt som förut var riktade mot gatan för att uppfatta minsta vibration av trend och stil är idag ihoprullade – nej antagligen är de förtvinade och inriktade på medelåldern.

Hursomhaver, för tillfället är det alltså jazz som gäller. Och jag kan därmed äntligen säga att jag spisar en musikstil.
De album jag började med är dessa
De ligger sorterade i någon form av lättillgänglighet.