Dagens skiva är Sonny Clark – Cool Struttin från 1958

Sonny Clark

Oops!!

Getz/Gilberto

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 4,200 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 4 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Cannonball Adderley – Somethin´ else

Jag berättade häromdagen för C att jag efter cirka trettio års musiklyssnande troligtvis funnit knepet för att lyssna på instrumental jazz. Ella F och Chet Baker har jag alltid lyssnat på. Men Sonny Rollins, Charles Mingus m fl har liksom aldrig velat tilltala mig. Till viss del beror det säkert på att instrumental jazz alltid varit musikernas elitcamp. Om jag avskydde musiker som lyssnade på Toto enkom för att Toto var bra musiker kände jag nästan en rädsla inför de som gillade jazz. Musikens knastertorra akademiker.
Och kanske det är så än i dag, men mina känselspröt som förut var riktade mot gatan för att uppfatta minsta vibration av trend och stil är idag ihoprullade – nej antagligen är de förtvinade och inriktade på medelåldern.

Hursomhaver, för tillfället är det alltså jazz som gäller. Och jag kan därmed äntligen säga att jag spisar en musikstil.
De album jag började med är dessa
De ligger sorterade i någon form av lättillgänglighet.

Under tiden tänkte jag börja på min lista med omöjliga nyårslöften. Hittills har jag en punkt:
•Göra ett badkar av tvål.

Noterar att Arsleröv det senaste året haft:
•En kannibal
•En avskuren hundhals
•Och nu senast idag ett yxmord.
Tråkig stad? Knappast.