Bloggandet orsakar en del språkliga problem. Främst upptäcker jag att jag har svårt att föra längre resonemang för att nå till en slutsats. Helst vill jag slänga upp problemet i två meningar och lösa det med fem ord i nästföljande. Gärna med en lustig bild på slutet som suddar ut alla oönskade fläckar av allvar.
Så det är väl för väl att det finns de som har förmågan att föra längre resonemang. Tankebrott har en artikel till följd av TV4 Kalla Fakta och dess ”reportage” om ”Sanningsrörelsen”.
(Inom citationstecken då reportage är snällt sagt även om de behandlade ett intressant ämne men som vanligt inte gjorde någon särskild research mer än att plocka fram det mest sensationella).
För er från närområdet kan det vara lite kul att veta att Skövdes egen scoutledare och v-partist Eg*n Fr*d fick i det programmet konfronteras med vilka han hoppat i säng med. Något han nog inte insett. Sorry Egon, men jag sade till dig redan i maj hur det förhöll sig. Men det är ok, det är aldrig någon som lyssnar på mig.
Så för något läsvärt av längre art klicka på länken ovan.
(Frågar ni mig är inte Egon V:s största pajas, det är han som i riksdagen föreslog att man borde utveckla en perpetuum mobile för att minska bensinstörsten hos bilmotorer. Det var ren och skär dumhet. Egon var bara godtrogen.)
För er som kände allvaret begrava er som en halt räv i ett moras.
Jag älskar Battlestar Galactica. Förbehållslöst.
I dagarna släpptes den efterlängtade BSG: The Plan. Filmen som skulle förklara alla lösa trådar serien aldrig hann med.
1. Har du aldrig sett BSG ( vad fan väntar du på?) se The Plan sist. Eller inte alls.
2. Har du sett serien. Skippa The Plan.
Jag växte upp i en liten by på västgötaslätten, vi kan kalla den Flyby för att det är så roligt.
Skillnaden mellan min och andra liknande byar runt om i världen var minimal. En korvmoj, en ICA-affär och ett mindre affärsliv som på senare år utplånats. Färgaffären är ersatt med en pryttelaffär som vill sälja dig ”äkta” afrikanska masker, drömfångare och annat krafs. Öppet tisdag och torsdag 1700-2000. Frisören är ersatt med en tatuerare. I den förr så berömda järnhandeln huserar idag en loppis.
Byns stora stolthet är volleybollslagets framgångar under 80-talet med två vunna SM-guld och en inspelad 7″-singel med laget i fråga. I samband med detta kom SVT:s Sportnytt och med dem legenden Ingvar Oldsberg. Hela skolan, och jag menar hela skolan, sprang ut för att få se en riktig kändis. Jag har Ingvars autograf någonstans tillsammans med Phil och Steve Mares.
Skolans rektor var en riktig rektor, det vill säga folkpartist, sjöng i manskör, bar fluga och ville att barnen stod klassvis i raka led framför rikets flagga under de årliga idrottsdagarna. Han uppmuntrade även de som så var lagda att göra uppträden på morgonsamlingar. Jag tror de flesta av oss var lite avis på de som vågade så där framme och tuta i lur, sjunga eller uppföra en sketch. Det hände inte ofta, men det hände.
Som på alla små, och antagligen även på större, skolor var konformiteten ett adelsmärke. I klassen ovanför mig gick en av de personer som inte uppfyllde de delikata krav omgivningen hade på en persons utseende och intressen. Vi kan kalla honom Duck.
Duck var två meter lång, rödhårig och talade med ljus röst. Han valde syslöjd före träslöjd. Duck klädde sig även lite konstigt. Väldigt ”prep” men inte på ett stilsäkert och i efterhand beundransvärt sätt.
Vem som nu lyckades med det i högstadiet? Och i Flyby var jeansväst med boots och ett ryggtryck med Accept högsta kutym.
Han hade under sina år lärt sig att hålla sig åt sidan. Inte så att han behövde vara strykrädd, men han var en av de som var accepterad så länge han höll någorlunda tyst. Det var enklast för honom att inte sticka ut mer än nödvändigt, hans utseende gjorde jobbet åt honom på den fronten.
Duck hade, visade det sig, ett hemligt begär.
Dessvärre kan inga ord återberätta hela upplevelsen den morgonen men låt mig ändå försöka ge er en hjälplig skiss av vad som hände.
En dag var skolan inkallad till sedvanligt morgonaulamöte. Rektor Fryndefors eller någon annan hade något allmängiltigt att säga om något jag minns inte vad. Kanske visade skolans naturintresserade bioligilärare sina senaste bilder på tranor och ekoxar. Kanske framfördes något meddelande om föräldramöte. Jag minns inte och det spelar ingen roll.
Efter informationen utannonserades att en elev skulle göra ett inrepeterat uppträde för oss alla. Det var som sagt inte helt ovanligt. På skolan fanns det en grupp som kallades ”Hedda”. Som jag minns det var det en jätteskojsig variant av namnet ”Abba”. Hedda spelade covers på ”Kebnekajse” och ”Samla mammas manna”.
Ah det kanske de inte gjorde. Men de hade en plansch på sig själva där de hade låg ned med sina nakna fötter mot kameran. Musiker som har nakna fötter förtjänas att skjutas (undantag: Joan Baez).
Nåväl, det var nu inte Hedda som skulle spela. Det var bättre än så. Den orangegula ridån med silverfärgade små solar i aluminium, musiken började. Ut på scenen kommer Duck.
Han som vanligtvis var en av de som stack ut genom att bara finnas var iklädd en lårkort klänning han sytt i syslöjden och han uppfyllde nu sin hemliga dröm. Rödhårig, fräknig, tanig och blek stod han där som en monumental uppenbarelse över allt som var annorlunda.
Och började sjunga playback till Agneta Fälthskogs ”The Heat is On” och ”Wrap your arms around me”.
Än idag kan jag inte säga om Duck är den absolut modigaste människan jag träffat eller om han var så socialt handikappad att han inte förstod att 15-åringar som klär sig i kvinnokläder är något en liten by med bönder inte klarar av och han förstörde sitt framtida liv med sitt uppträdande.
‘
Oavsett, jag vet att han lever. Jag tror mig ha sett honom på stan. Och som jag minns eftermälet klassades han som fullständigt knäpp. Men det han gjorde var så överdådigt helgalet att ingen riktigt vågade säga det. Ingen talade om det, eventuella diskussioner dog ut med ett pinsamt fnissade då vår tonåriga vokabulär och vårt känsloregister inte förmådde hantera vad vi upplevt.
*Orient visar då inga lysande resultat. En förlust mot Southend borta häromdagen resulterade i ett hårt kämpande Orient som flertalet gånger inte gjorde ett enda mål.
*Kära Vägverket
Det är inte utan stolthet vi kan skryta med att snart ha sveriges kortaste motorväg. Jag har haft nöjet att under de två senaste månaderna pendla fram och tillbaks på er 10 km långa rastplats (ursäkta om jag stört). Det tio minuter jag förlorat på varje resa innebär att jag kommer att vara tvungen att köra minst 160 km/h när vägsträckan är klar för att tjäna igen de minuter ni tagit av mitt liv varje dag tack vare era gupp, hålor och stoppljus som saktat ned farten. Så jag skaffar mig i god tid en carte blanche. Eventuella invändningar emottas via den här bloggen.
P.S Jag måste gratulera er till ert senaste onda påfund. Att bygga en motorväg som är ett år försenad för att sedan sänka hastigheten på sträckorna före och efter. Detta innebär, som ni redan räknat ut, att eventuell tidsvinst på den nya motorvägen äts upp av kommande hastighetsbegränsningar. Jag applåderar er för er diaboliska humor. Jag kunde inte gjort det bättre själv.
Edit:Jag noterar till min förvåning att ingen klickade på häromdagens inlägg med länken till tarmplack.
Och så är det klart. Battlestar Galactica har efter fyra säsonger nått vägs ände. Erkännes, alla avsnitt har väl inte varit briljanta men överlag har BSG varit den bästa jävla tv-serien någonsin.
På ett sätt är jag sur över att det tog slut. På ett annat sätt är jag glad att Ron Moore & Co fick chansen att avsluta serien på egna villkor istället för att avrättas skoningslöst utan förvarning. Jag tänker den eminenta ”Studio 60 at sunset trip” och ”Firefly”.
Men oavsett. Berättelsen är avslutad.
Inga mer lördagkvällar i soffan framför högkvalitativ sci-fi. Visserligen, uppföljaren -som utspelar sig åren innan BSG. Vad heter det då? Inföljare? – Caprica kommer nästa år. Kan ju bli jättebra. Men just nu känns det tomt och omöjligt att ersätta.
Finalen svarade på de flesta frågorna. Inte alla, och en del svar var påtagligt Deus Ex Machina. Men jag är nöjd. Det blev aldrig som Lost där man sket i svaren man fick, för frågorna de besvarade var så gamla att de inte längre var intressanta.
Och själva lösningen på den onda cirkeln….mjaaaaa. Inte helt troligt beteende.
Publicerat av Der A-mann 
Publicerat av Der A-mann 
Publicerat av Der A-mann 
