Knepet med att gilla jazz tror jag ligger i att inte konsumera den som annan musik. Det är helt värdelöst att försöka lyssna på bop medans man diskar eller lagar mat. Lämpligast förbrukas den under långa sjok av tidsåtgång där tankarna inte kan vara fullt samlade kring musiken, men samtidigt är det inte heller muzak. Man måste spendera minst ett öras uppmärksamhet. Bussåkning, promenader, matshopping brukar fungera utmärkt för min del. Viktigast är nog att du är i en situation där ingen pratar med dig.
Jag berättade häromdagen för C att jag efter cirka trettio års musiklyssnande troligtvis funnit knepet för att lyssna på instrumental jazz. Ella F och Chet Baker har jag alltid lyssnat på. Men Sonny Rollins, Charles Mingus m fl har liksom aldrig velat tilltala mig. Till viss del beror det säkert på att instrumental jazz alltid varit musikernas elitcamp. Om jag avskydde musiker som lyssnade på Toto enkom för att Toto var bra musiker kände jag nästan en rädsla inför de som gillade jazz. Musikens knastertorra akademiker.
Och kanske det är så än i dag, men mina känselspröt som förut var riktade mot gatan för att uppfatta minsta vibration av trend och stil är idag ihoprullade – nej antagligen är de förtvinade och inriktade på medelåldern.
Hursomhaver, för tillfället är det alltså jazz som gäller. Och jag kan därmed äntligen säga att jag spisar en musikstil.
De album jag började med är dessa
De ligger sorterade i någon form av lättillgänglighet.
